henryascher

Det var en mycket märklig upplevelse. Under 2006 års första dagar reste jag till Madeira på en välbehövlig semester. Med i bagaget var Solens port av Elias Khoury (Leopard förlag). Resan gav mig lugn och ro att läsa romanen som är en av de bästa, men också en av de mer smärtsamma, jag läst. Det är en bred episk skildring av palestiniernas liv och öde under 60 år. Ramberättelsen utspelar sig på Gazasjukhuset i Beirut. Den palestinske gerillakämpen Younes ligger i koma och hålls vid liv genom att sjukskötaren Khalil berättar den ena historien efter den andra. Som en modern Tusen och en natt böljar berättelsen fram och tillbaka i tid och rum i ett myller av händelser, platser och människor. Flykt, förtryck och död blandas med berättelser om motstånd och trots men också om svek, sorg och smärta och kampens höga pris. I bakgrunden finns hela tiden berättelsen om hur Younes tvingas fly från sitt hem i Galiléen men varje år korsar gränsen mellan Libanon och Israel för att möta sin älskade i en grotta som kallas Solens port. Och varje år får hon ett nytt barn. Men kriget, flykten och förtrycket hindrar och kväver deras kärlek. Det blir allt svårare och till sist omöjligt för Khalil att korsa gränsen till sin älskade och hon klarar inte att ensam sörja för alla barn. Sjukhuset Younes vårdas i förfaller allt mer och till sist är det bara han och Khalil kvar…

 

När jag sitter där på Madeira mitt i denna fantastiska läsning tar jag en paus och slår på Tv:n. CNN förstanyhet är att Sharon fallit i koma! För ett ögonblick svindlar världen för mig. I Solens port är Sharon i högsta grad närvarande. Han återkommer i stort sett under alla de 60 år som skildras i boken som en av de viktigaste personerna bakom det palestinska folkets elände. Han finns där i bakgrunden eller som frontfigur vid snart sagt varje katastrof.

Och nu ligger Sharon i koma!

Sharons tillstånd förblev oförändrat. Det tillförde en ny dimension till min läsning av denna redan så läsvärda roman.

Jag vet inte om Ariel Sharon hade en sjukskötare som höll honom vid liv under 8 år genom att dag och natt berätta om händelser i hans liv. Men jag har väldigt svårt att tro det. Sådana berättelser borde rimligen omedelbart tagit livet av honom. Det som karaktäriserat Sharons hela liv är nämligen inte, som Sveriges utrikesminister påstår, ”stort statsmannaskap” utan stavas våld, förtryck, blod och krig. Sharon var under hela sin karriär oförmögen att sluta politiska avtal eller kompromisser. Det enda han kunde var militärt våld.

Sharons blev redan 1952 chef för den ökända Enhet 101, som hade till uppgift att utföra vedergällningsattacker på den palestinsk/arabiska sidan av stilleståndslinjerna. Under de följande två åren ansvarade han för attacker mot palestinska byar, bl a mot Qibya, med närmare 100 civila dödsoffer. Sharons brutalitet fördömdes av Israels dåvarande premiärminister, Moshe Sharett.

1982 var Sharon som försvarsminister arkitekten bakom kriget i Libanon. Han startade kriget efter 10 månader av stillestånd mellan Israel och den palestinska motståndsrörelsen. Sannolikt förde Sharon åtminstone delar av den israeliska regeringen bakom ljuset då det inte blev en begränsad invasion utan ett fullskaligt krig. Beirut belägrades och tillförseln av mat och läkemedel stoppades mitt under värsta sommarhettan samtidigt som Sharons styrkor bombarderade stadens befolkning från de kringliggande bergen. Erfarna krigsreportrar var chockade över hänsynslösheten. Jag var själv i Libanon som läkare och upplevde barbariet på alltför nära håll. Sharons Libanonkrig resulterade i 20.000 döda och över 100.000 hemlösa. Mer än 80% av offren var civila och minst 6.000 barn blev föräldralösa. Sharon bar också ansvaret för massakern i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila då han under Israels ockupation av Beirut släppte in de högerextrema falangiststyrkorna i de avväpnade lägren. Under 36 timmar fick de ostört hålla på. Ca 800 palestinska män, kvinnor och barn slaktades.

En internationell och en israelisk kommission fastställde Sharons personliga ansvar och han tvingades avgå som försvarsminister. Men han satt kvar i regeringen.

År 2000 genomförde Sharon en provokativ vandring på Tempelberget i Jerusalem vid en känslig tidpunkt. Detta utlöste den andra intifadan. Efter valet 2001 blev han Israels premiärminister. Två år senare återockuperade han Västbanken, genomförde en blodig militärattack mot flyktinglägret i Jenin och kullkastade därmed det sista som återstod av många års tålmodigt närmande i fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna.

Sharon var inte bara en katastrof för palestinierna och befolkningen i Israels grannländer. Han var det i högsta grad för Israels judiska befolkning. Han var en företrädare och inspiratör för bosättarrörelsen. Sedan Sharons tid vid makten har den fått ett allt större självförtroende och inflytande över Israels politik. Inte minst i dessa dagar byggs nya bosättningar, i strid med Genevekonventionen och internationell rätt (som Sharon i likhet med många ökända diktatorer inte ansåg gälla för hans eget land). Sharons linje var att bygga fred och säkerhet för Israels befolkning med våld och när det inte hjälper ta till ännu mer våld. På det sättet har den trygghet som Israel erbjuder sin ungdom en framtid som brutala ockupationssoldater som våldför sig mot civilbefolkningen i strid med internationell lag. Otaliga vittnesmål om detta finns samlade av soldatorganisationen Breaking the silence (http://www.breakingthesilence.org.il)

När Sharon nu är död och begravd har jag en dröm. Den ter sig måhända utopisk och orealistisk: att den politik av våld och förtryck som Sharon stod för och som i så hög grad kommit att få förödande effekter, främst för palestinier men också för Israels judiska befolkning, begravs tillsammans med honom. 

Detta är en förkortad version av en artikel i Göteborgs-Postens kulturdel 2014-01-14

Året var 1980 och först kunde jag bara inte tro att det kunde vara sant. Jag var ganska nyfärdig som läkare och arbetade i ett palestinskt flyktingläger i Libanon mot mat och husrum. Inbördeskriget hade pågått i 5 år. Landet var sönderslitet och fungerade dåligt. Men det fanns gott om läkare. Deras verksamhet gick mest ut på att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Ändå. Jag kunde omöjligt tro att historien som berättades i Libanon 1980 var annat än en skröna. Efter att ha hört den berättad flera gånger och av olika personer insåg jag att den nog ändå var sann. Eller åtminstone fullt möjlig. Historien handlade om en libanesisk ministerson som råkade ut för en bilolycka. Svårt skadad fördes han till sjukhuset. Han hade inga papper på sig och ingen kände igen honom. Eftersom man inte visste om han kunde betala så vägrade man att ta emot honom. Han kördes till nästa sjukhus där svaret blev detsamma. Sedan dog han.

Året var 1980 och jag minns min reaktion. Så skönt att man lever i ett civiliserat land, ett land där jag som läkare helt och fullständigt kan arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Där jag kan ge varje patient den vård han eller hon har behov av på samma villkor oavsett vem han eller hon är.

Minnet dyker upp när jag lyssnar på radio. Jag hör en man som talar. Han använder förunderliga ord. ”Ingångsvärde.” ”Lösa ut.” Vad pratar han om egentligen? Någon avancerad matematikövning? En affärstransaktion? Ett ord återkommer. ”Rättighetskatalog.” Gång på gång återkommer ordet.
”…rättighetskatalog…”
”…rättighetskatalog…”
”…rättighetskatalog…”
Jag tappar räkningen. Och så kommer det: ”Man kan inte ge allt åt alla!”

Det handlar om människor som är sjuka, ofta traumatiserade och livrädda. Det handlar om att de vägras vård. Nej, det gäller inte offren från Utøya. Inte offren från Estonia eller tsunamin. Men om medmänniskor som genomgått trauman som, i den mån man överhuvudtaget kan jämföra, har upplevt liknande förfärligheter. Men de saknar papper. Eller rättare sagt, de har inte rätt slags papper.

Mannen på radio vill stoppa ett förslag att ge dem vård. Han talar om att man inte kan ge människor som saknar de rätta pappren en ”rättighetskatalog”. Som man fyller på med alla slags sociala förmåner.

Rätten till bästa möjliga hälsa är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Den omfattar alla människor. Med eller utan rätt slags papper. Rätten till hälsa finns med i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, i konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, i barn-, kvinno-, och rasdiskrimineringskonventionerna, i Världshälsoorganisationens grunddokument och många andra delar av den internationella lagstiftningen.

Mänskliga rättigheter är ingen IKEA-katalog. Det handlar inte om att man kan välja och vraka ur de senaste och mest hippa modellerna. Och knappast heller om bokhyllan Billy eller blodtryckskontrollen Svenne. Det borde mannen på radio begripa. Han är faktiskt minister.

Han heter Tobias Billström och är minister i Sveriges regering, migrationsminister. Mänskliga rättigheter är inte hans bästa gren. I en berömd TV-intervju för några år sedan avfärdade Billström barnkonventionen som ”ett vägledande dokument”.

Det är märkligt för en man som alltid och i alla sammanhang framhåller vikten av att följa lagar och värna rättssystemet. Men hans omsorg tycks begränsad till att bara gälla nationella lagar och EU:s regelverk. Internationella lagar är det tydligen inte så noga med. Trots att han borde veta att Sverige är juridiskt bundet att följa de konventioner vi undertecknat.

I radion talar han på, Billström. Jodå, visst vill han ge papperslösa vård. Ofödda barn bör få rätt till vård. ”De kan ju inte rå för att föräldrarna fattat dumma beslut”, säger han. Och då får väl de gravida mammorna följa med trots de dumma besluten.

Ska en 2-åring behöva ta ansvar för föräldrarnas beslut då, undrar reportern. Det är skillnad, menar Billström. Och förresten har de rätt till vård säger han och mörkar att det bara gäller de barn vars föräldrar sökt asyl och att de ofta inte har råd till behandlingskostnaderna.

Min egen och andras forskning visar att den viktigaste hälsofaktorn för asylsökande barn är föräldrarna och deras hälsa. Vi ser det ständigt i vården. Våra möjligheter att hjälpa traumatiserade barn är begränsad så länge deras föräldrar inte kan få hjälp med sina problem.

Detta borde migrationsministern ha kunskap om. Vi hade gärna delat med oss av den kunskapen. Och annan. Det är vår skyldighet som läkare och forskare. Men Billström saknar kunskap om traumatiserade flyktingbarn. Han vill inte ha den. Han har utestängt alla vetenskapligt baserade barnorganisationer ur det nätverk av organisationer som alla migrationsministrar använt sig av sedan Leif Blombergs tid. Svenska Barnläkarföreningen, Svensk Barnpsykologisk förening och Svenska Barnpsykologföreningen. Ingen av dem vill Billström längre träffa.

Så kan Tobias Billström bedriva en politik som utgår från sina egna fördomar i stället för från forskning, kunskap och mänskliga rättigheter.

En för Sverige unik mängd organisationer och enskilda kräver idag att Sverige följer de mänskliga rättigheterna och ger vård till alla på lika villkor. Hela civilsamhället, från kyrkan via fackföreningarna till alla vårdprofessionsorganisationer, stöder i ett upprop förslagen i den statliga utredning som lagts fram. Större delen av regeringen stödjer dem också. Men den fortsatta demokratiska processen kring lagförslaget om vård för papperslösa har stoppats, inte av sjukvårdsministern som har ansvaret för frågan, utan av migrationsministern! Trots att han rimligen inte borde lägga sig i sjukvårdsfrågor.

Effekterna av utestängningen av papperslösa i svensk sjukvård är många. En är att möjligheterna att begränsa spridning av smitta och resistenta bakterier försvåras. Andra effekter är ett ökat lidande. Människor dör idag i onödan i vårt land.

Vi lever inte i Libanon. Och det är inte 1980. Vi lever i ett modernt land som borde vara civiliserat. Vi som arbetar i vården ska aldrig behöva sortera patienter innan vi bestämmer hur vi ska utreda eller behandla. Alla vi människor ska kunna känna oss trygga med att ha rätt till den vård vi behöver. Ingen ska behöva vara orolig för att vägras vård bara för att man inte har rätt slags papper på sig. Oavsett om man är på flykt från en katastrof eller son till en minister.

Ekots lördagsintervju med Tobias Billström finns här.

Själva utredningen hittar du här.

Budskapet kan inte missuppfattas: den israeliska armén är i grunden snäll och rar. Bara lite missförstådd. Detta budskap verkar dock vara väl magstarkt också för den israeliska propagandans svenska högtalare. Pressmeddelandet har inte citerats i svenska media.

Fotografering av fångar mot deras vilja bryter mot gällande internationell lag. Men det gör ju å andra sidan blockaden av Gaza och Israels bosättningar på Västbanken också…

Ett av de mer anmärkningsvärda uttalandena om årets Ship to Gaza-aktion kom från den så kallade Mellan Östern-kvartetten som uppmanar berörda regeringar att avråda nya frihetsflottiljer som ”innebär en risk för deltagarnas säkerhet och utgör en potentiell risk för upptrappning.” Man uppmanar alla som önskar leverera varor till Gazas befolkning att använda ”etablerade kanaler” så att godset kan inspekteras och förmedlas via ”etablerade landvägar”.

Uttalandet är på många sätt häpnadsväckande. Kvartetten bildades 2002 och består av FN, USA, EU och Ryssland. Uppgiften var att medla fram en fred i Israel-Palestinakonflikten. De som idag sitter där är Ban Ki-Moon, Hillary Clinton, Catherine Ashton och Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov. Tony Blair är speciell envoyé.

Även om uttalandet också talar om att Israel bör lätta på blockaden så ger Kvartetten Israel rätten att kontrollera import till och export från Gaza. Detta är förvånande eftersom Israel ju menar att man dragit sig tillbaka från Gaza och inte längre ockuperar området. Vad anser Kvartetten ger Israel rätten att kontrollera livsvillkoren för Gazas befolkning?

När Kvartetten bildades la de fram ett fredsförslag, en ”vägkarta” för fred, som redan då den presenterades var stendöd. Därefter har den inte presterat något substantiellt för freden i området. Under tiden har Israel attackerat Libanon 2006, Gaza 2008-9, bosättningarna har utökats, den etniska fördrivningen av palestinier fortsatt, den olagliga blockaden mot Gaza startat och pågått, utomrättsliga avrättningar av palestinska ledare fortsatt. Och så vidare…

Kvartetten tar alltså avstånd från Ship to Gazas aktioner mot den olagliga blockaden av Gazas civilbefolkning. På ett plan har de rätt: Om Kvartetten hade gjort sitt jobb, om de hade åstadkommit något reellt för att skapa en rättvis fred i konflikten mellan Israel och Palestina, så hade vi inte behövts idag…

Sanningen är att de inte åstadkommit någonting…

Det är just därför Ship to Gaza finns...

Beslutet av det grekiska kabinettet att stoppa Frihetsflottiljen genom att förbjuda alla fartyg att lämna grekisk hamn om de kan misstänkas gå mot Gaza och att utöka den elektroniska övervakningen av östra Medelhavet har väckt berättigad vrede, både bland greker och runt om i världen. Det bryter med all sannolikhet både mot internationella lagar om principen om fri sjöfart, en princip som gällt i Grekland från 1776 fram till 1 juli 2011. Troligen bryter beslutet också mot EU-lagstiftningen. Men även om Grekland kommer att tvingas backa om sitt beslut så fungerar det för att blockera Frihetsflottiljen.

Beslutet är absurt på många plan. Dagen innan refererar en israelisk tidning ett tal av Netanyahu i Israel. Han beskrev nöjt hur Israel utvidgat radien för hur långt man kan gå för att stoppa aktiviteter mot landet. Därmed erkände han indirekt sabotagen mot båtarna. Han tackade också USA, Ban Ki-Moon, EU och Papandreou för hjälpen att stoppa Frihetsflottiljen. Israel har med hjälp av dessa länder lyckats utvidga sin ockupation och blockad till hela östra Medelhavet. Frihetsflottiljen verkar därmed ha avslöjat de ledande världsmakternas hyckleri. När det handlar om egna politiska och ekonomiska intressen rämnar snabbt de vackra orden om rätten till demokratisk utveckling, alla människor lika värde och mänskliga rättigheter. De gäller inte för Gazas barn. Lika lite som för befolkningen i Bahrain eller Saudiarabien.

Timmarna innan beslutet offentliggjordes demonstrerade vi tillsammans med passagerarna på den amerikanska båten Audicity of Hope framför amerikanska ambassaden. De krävde att få segla iväg. Samtidigt läser vi i Washington Post att Texas guvernör Rick Perry vill åtala passagerarna, däribland författarinnan Alice Walker enligt en lag som förbjuder amerikaner att stödja angrepp mot ”vänligt sinnade nationer”. Lagen hotar med upp till tre års fängelse. Perry kampanjar för att bli presidentkandidat i valet 2012.

Efter demonstrationen äter jag lunch med en av de som Texasguvernören hotar med tre års fängelse, Hedy Epstein. Hon är 87 år och överlevde Förintelsen som en av få i sin familj. Hon berättar om sitt liv under ett otroligt fint samtal som jag kommer att bära med mig länge. Hur hon som 14-åring räddades med Kindertransport till England. Hur hon först bodde hos en familj som inte gav henne mer än minimalt med mat. Hur hon efter kriget, knappt 21 år gammal, arbetade för amerikanerna i Berlin med förberedelser för Nürnbergrättegångarna. Hur hon hade i uppgift att gå igenom arkiven om nazi-läkarnas ”vetenskapliga” experiment. Hur hon bokstavligen kräktes ofta av att tvingas läsa de detaljerade beskrivningarna och se fotona. Hur hon än idag drömmer mardrömmar om detta. Hur hon flyttade till USA och under sitt fortsatta liv arbetat med diskrimineringsfrågor. Hur hon efter att ha varit ganska ointresserad av Israel reagerade starkt efter massakern i Sabra och Shatila 1982, började läsa på för att alltmer engagera sig. Och hur hon, precis som så många av alla de människor av judisk bakgrund som följer med Frihetsflottiljen menar att den enda rimliga lärdom vi kan dra av Förintelsen är att bekämpa orättvisor, förtryck och diskriminering oavsett var och vem som drabbas.

Direkt efter lunchen åker Hedy och Lotta Wiktorsson, som med kort varsel kommit ned hit för att kunna vara läkare ombord på den amerikanska båten, ut till deras båt. Den kastar loss men stoppas efter två sjömil av kustbevakningsfartyg och svartklädda beväpnade och maskerade soldater på oflaggade Zodiakbåtar. Så småningom tvingas de till en avspärrad militär hamn och kaptenen fängslas.

Ja det händer verkligen mycket. Och ändå inte. Trots att vi står i stormens öga så är det förvånansvärt stillsamt också. Det är ganska märkligt. Vi äter gott, umgås mycket och igår erbjöd Thea, en australiensisk doktorand i filosofi på Atens universitet, på en guidad historisk rundvandring i Aten. I hettan vandrade vi runt i behagligt tempo under sex timmar med många lunch- och kaffepauser… Theas avhandling handlar om stenens betydelse i historien, onekligen ett intressant ämne. På flera plan!

Samtidigt är Lotta kvar tillsammans med övriga passagerare ombord på Audicity of Hope på militärbasen.

På kvällen är vi hembjudna till Naim som var kock ombord på den svensk-grekiska lastbåten Sofia under förra årets Ship to Gaza. Han är född i Egypten men kom som liten till Grekland. Han lagade fantastiskt god mat åt oss. Kvällen var fin. Vi umgicks med varandra och med Naim, hans fru och deras två små barn.

Syntagmatorget ligger en metrostation från Akropolis. Den korta resan gjorde jag igår och det blev en dramatisk resa genom 2.400 års demokratiutveckling.

På morgonen åkte Bosse, Mehdi och jag till Akropolis för att filma. Nåja, lite turistliv fanns nog med i bakhuvudet också om jag ska vara ärlig... Akropolis är ju ett av världens underverk och det förstår man verkligen när man är där. Det ligger ju högst uppe på en hög klippa. Det måste varit otroligt tungt att transportera allt byggnadsmaterial. För att inte tala om att kunna bygga de enorma templen. De är verkligen imponerande liksom utsikten över Aten och ända ut till Pireus och havet.

Uppe på Akropolis finns bland annat Erechtion-templet som till en del bärs upp av karyatiderna, pelare i form av kvinnostatyer. De var dessa som fanns på en klassisk feministaffisch på 70-talet där en dem säger till de andra: "Kom tjejer, nu går vi..."

Det tempel som dominerar Akropolis är Parthenon. Här föddes demokratin över 400 f Kr. Den hade sina uppenbara brister. Kvinnor omfattades inte till exempel. Men trots det måste tanken på ett folkstyre ha varit revolutionerande och ny i mänsklighetens utveckling, åtminstone efter det att mat kunde produceras i överflöd så att alla inte längre behövde arbeta för att överleva.

Jag slår mig ned på en bänk framför Parthenon och blickar ut över den öppna platsen. Med folklivet på Syntagmatorget för ögonen undrar jag över hur det såg ut just här på den tiden. Satt människor på samma sätt här och diskuterade en ny världsordning? Var de unga lika energiska och vänligt entusiastiska? Kanske var det bara klädseln som skiljde sig åt? Tanken hissnar.

Vad har hänt under de 2.400 är som gått? Jag tänker bara på allt som hänt under min korta livsperiod som omfattar 2 promille av denna tid. Hur man i min ungdom diskuterade former för folkligt engagemang och deltagande i samhällsdebatten och beslut som berör oss. Hur vi talade om politiker som förtroendevalda representanter för folket, människor som är skyldiga att föra fram det som deras väljare vill. Och hur det ser ut idag där politikerna har sett till att bli ett priviligierat skattefrälse med förmåner och levnadsvillkor som skiljer sig dramatiskt från de människor de i teorin ska representera. Som jämför sig med näringslivets toppar för att motivera sina förmåner. Och som fattar vilka beslut de vill då de väl fått sitt mandat, ett mandat man skaffar inte genom att lägga fram sina ideologiska ståndpunkter (ideologierna är ju ändå döda...) utan genom att bedriva smarta reklamkampanjer. Valet har förvandlats till ett val jämförbart med val av telefonbolag eller elbolag. Och mellan valen ska medborgarna helst hålla tyst och låta politikerna bestämma.

Och om någon är kritisk, ställer krav eller protesterar, då slås man i huvudet med argumentet att besluten är fattade i demokratisk ordning, att de som protesterar inte respekterar demokratin.

Demokrati har blivit en batong att slå i huvudet på kritiker. Men när hörde vi senast en diskussion om demokratins form och innehåll? Måste vi inte ständigt föra en diskussion om hur demokrati kan hållas levande, utvecklas och fördjupas om den inte bara ska förvandlas till en meningslös floskel?

Vi går ned från Akropolis och tar tunnelbanan en station till Syntagmatorget. Innan vi ens kommer ut från stationen på torget börjar det sticka i näsan. Tårgas...

Vi går ut på Syntagmatorget. Det är lugnt. Vänliga lugna människor går omkring, pratar vänligt. Emellanåt sticker det i näsan. En ung kvinna ger mig en mask och stoppar in en tygbit indränkt med Maalox inuti den. Maalox är ett flytande läkemedel mot magkatarr som liknar Novalucol och Novaluzid. Kvinnan förklarar att den neutraliserar syran i tårgasen. Man får inte gnugga i ögonen och man ska inte skölja med vatten, då blir det mycket värre. Jag ger masken till Bosse som verkar reagera starkare än jag på tårgasen. Jag får en tygbit med lite Maalox indränkt.

Vi går upp mot kravallstaketen framför parlamentsbyggnaden. Bo vill filma. Där finns mängder av folk som sjunger och skanderar paroller. Stämningen är omväxlande uppsluppen och glad, stundtals mer kraftfullt manifesterande och med ilska riktad mot politikerna. Plötsligen rasar någon kravallstaketet mot parlamentsbyggnaden. Jag hinner tänka att vi nog bör backa tillbaka men hinner knappt tänka tanken förrän en tårgasbomb landar precis mellan Bosse och mig. Inom bråkdelen av en sekund svider det till rejält i ansikte, näsa och mun. Ögonen verkar klara sig hyfsat tack vare mina kontaktlinser. Det är rökigt och svårt att se. Det är obehagligt men det går fint att andas. Folk omkring drar sig lugnt tillbaka och jag följer med. Det är ingen panik även om det är lite trångt i trappan ned mot torget. Jag står kvar ovanför trappan och försöker se var Bosse är men jag har tappat honom. Jag försöker ringa och tala i den trådlösa mikrofonen jag har på mig för filminspelningen. Ingen kontakt. Jag försöker stanna kvar. En annan ung kvinna kommer fram med en sprayflaska och undrar om jag vill att hon ska spraya ansiktet på mig. Jag tackar ja. Solglasögonen blir vitprickiga av Maaloxblandningen. Det lindrar en del och svedan klingar av ganska fort. Överhuvudtaget är stämningen lugn, vänlig och hjälpsam bland demonstranterna. För mig är detta, vid 57 års ålder, första gången jag upplever en tårgasattack. Trots de otaliga demonstrationer jag deltagit i, trots att jag arbetat under inbördeskrig och israeliska krig. Det känns på ett sätt ganska bra att veta att man inte blir panikslagen och att det inte finns anledning till panik även om det är obehagligt.

Efter en stund ringer Bosse. Han har tagit sig betydligt längre ned på torget. Han hade det rejält jobbigt, framför allt kunde han inte se under en stund när ögon och näsa bara rann. Vi står i den nedre delen av torget och följer vad som händer i den övre delen mot parlamentet där vi nyss var. Chockgranater och tårgasbomber sköljer i vågor tillsammans med upprepade polischocker mot demonstranterna. Vi ser de sköld- och hjälmförsedda kravallpoliserna slå våldsamt med sina batonger mot demonstranterna. Nära oss försöker en person som vi uppfattar som en infiltratör att få med sig demonstranter för att angripa polisen. Han tas omedelbart åt sidan av andra demonstranter som för ut honom från demonstrationståget.

Dagen efter upprepas på TV hela tiden otäcka bilder: en demonstrant som försöker prata med poliserna möts av att en kravallpolis lugnt går fram emot honom, slår honom hårt med batongen i huvudet, vänder sig om och går lugnt därifrån medan mannen rasar ihop och blöder ordentligt från huvudet. En annan scen som upprepas visar en "demonstrant" som polisen försöker slå då en annan polis går fram, lugnar de första poliserna och går sida vid sida in med honom bakom polislinjen. Uppenbart en civilklädd polis som infiltrerat demonstranterna.

På torget finns alla möjliga slags människor från äldre med käpp till ungdomar. På sidogatorna sitter demonstranter och vilar. Hela tiden går nya grupper framåt medan andra drar sig tillbaka. Det är otroligt mycket folk överallt i hela innerstaden.

Vi går hemåt, äter lunch på vägen och vilar ut. KKE, det grekiska kommunistpartiet, ställer upp sig för en jättedemonstration mot det beslut att acceptera EU:s och IMF:s krav som parlamentet fattar med knapp majoritet under eftermiddagen. Vi förstår att demonstrationer och kravaller böljar fram och tillbaka under hela dagen och kvällen. Vanliga greker är fullständigt rasande över beslutet och polisens brutalitet.

Framåt kvällen många timmar senare kommer Bosse på att man nog bör duscha av sig tårgasrester på huden innan man lägger sig så man inte gnider runt det i sängen. Trots att det gått många timmar sedan vi utsattes för tårgasen så svider det till rejält i ansiktet då det kommer vatten på huden...

Från Parthenon till Syntagma. 2.400 år. En metrostation. Vad är demokrati? Folkstyre? Medinflytande? Deltagande? Att vanliga människor har makten att styra landets utveckling till flertalets bästa? Eller en tom floskel att hänvisa till som motiv till att makthavarna använder brutalt polisvåld för att upprätthålla sina privilegier? Det har varit en intensiv dag...