Ett år sedan Israels överfall mot Ship to Gaza
Mellan då och sen - att vara barn och asylsökande
Papper på liv och död
Läs mer: http://www.fria.nu/artikel/88365?__utma=1.451275561.1277886417.1306186211.1306246323.72&__utmb=1.2.9.1306246329628&__utmc=1&__utmx=-&__utmz=1.1305541394.59.6.utmcsr=google|utmccn=(organic)|utmcmd=organic|utmctr=g%C3%B6teborgs%20fria%20tidningar&__utmv=-&__utmk=210370581#ixzz1NJAoLlkd
Ett bråkigt samvete — Ingrid Segerstedt Wiberg 100 år
Kära Ingrid!
Jag tror du har funnits med mig så länge jag kan minnas. Nej rent kroppsligt var du nog aldrig hemma hos oss i mitt föräldrahem. Men du fanns där. Alltid. Redan som liten förstod jag att du var en viktig person.
Mina föräldrar hade kommit som judiska flyktingar undan nazisterna i Tyskland och Österrike. De kom under 30-talet, under en tid då det inte var lätt att komma in i Sverige eller att få en fristad här. Min pappas försök att få uppehållstillstånd för sin mor och far och för sin älskade lillasyster misslyckades. Hela min pappas släkt blev kvar och dödades.
Detta talade man mycket lite om hemma. Men mormor, morfar, mamma och pappa talade om dig och de talade om din far. Deras röster sänktes i vördnad och aktning. De talade om det judiska barnhemmet i Göteborg och hur viktig du var för det. De talade om modet att våga stå upp emot nazisterna och modet att göra det också när det var farligt och i trots mot undfallenheten i Tyskland och i Sverige. Det fanns några som vågade. Det fanns några som såg tanken på alla människors lika värde som så viktig, så oundgängligt förknippad med själva livet, att de var beredda att bli obekväma, ja till och med att riskera sin egen säkerhet, för att försvara dessa värden.
Du hörde till dem Ingrid.
Och du fortsatte att vara obekväm. Du utmanade de officiella sanningarna om Kina och Koreakriget. Du stred för freden och emot svenska kärnvapen. Och du var alltid beredd att ändra din ståndpunkt om den kom att stå i vägen för de grundläggande värdena. Du gjorde det i Israel-Palestinakonflikten. Och du lämnade till och med ditt parti, Folkpartiet, efter 50 års medlemskap och efter många år som riksdagsledamot, i protest mot deras stöd för ett svenskt medlemskap i NATO.
Du återkom alltid till lärdomarna från 30- och 40-talet. Vi visste redan långt före kriget vad nazisterna gjorde med judar, kommunister, socialdemokrater, fackföreningsfolk, romer och andra. Rapporterna från koncentrationslägren fanns där för dem som ville veta. Ändå blundade många. Ändå skickade Sverige tillbaka de som flydde, stängde gränserna och krävde att Tyskland skulle markera i passen vilka som var judar så att de lättare kunde avvisas.
Och när Sverige återigen flera årtionden senare stängde gränserna och skickade tillbaka de som flytt krig och våld, övergrepp och förföljelse, då påminde du oss om dessa lärdomar och ställde dig igen på barrikaderna, i främsta ledet, fullständigt orädd. Återigen hjälpte du till med att gömma människor som behövde skydd i vårt land. Du hatade fegheten, de som gömmer sig bakom att de bara ”lyder order” eller bara ”följer lagar och regelverk”, de som avsäger sig sin mänskliga förmåga att tänka och känna och förminskar sig till mekaniska uppskruvbara robotar. Etablissemanget hyllade dig i ord vid högtidliga tillfällen men var samtidigt livrädda för din frispråkighet. SÄPO tillhörde dina trognaste fans och följde nogsamt dina förehavanden.
1998 var vi några stycken som startade Rosengrenska kliniken. Med frivilliga krafter började vi ge vård till gömda flyktingar och andra papperslösa. Vi hade upptäckt att denna grupp, en av de mest utsatta grupperna i vårt välfärdsland, särbehandlades genom att vägras sjukvård. Det vi gjorde var inte olagligt. Men vi var oroliga för våra patienter och var därför väldigt försiktiga och diskreta. Vi var ganska osäkra överhuvudtaget. Vi kom på att vi kanske kunde fråga dig Ingrid om du skulle vilja bli vår hedersordförande. Du tvekade inte en sekund och det blev för oss en viktig bekräftelse. Du gav oss självförtroende.
Vi hade mycket kontakt under de kommande åren. Du tog inte din post med ro som en ära som inte förpliktigade. Du hörde ofta av dig med synpunkter. Du kom på våra seminariedagar så länge du orkade och deltog alltid livligt i diskussionerna.
För mig personligen var vår kontakt väldigt betydelsefull. Att få möta dig blev en ännu mer påtaglig och levande inspiration. Jag kommer aldrig att glömma när du ringde mig en kväll i början av 1990-talet. ”De skriver i tidningarna om nazisternas dödslistor på internet”, sa du. ”Ja”, sa jag. ”Du står med där”, sa du. ”Ja”, sa jag. Jag kände mig inte så rädd för egen del men var lite orolig med tanke på mina små barn. ”Jag står inte med där. Jag tycker jag är värd det!” sa du. Vi skrattade. Det var ditt kärva sätt att uppmuntra och ge stöd. Och du lyckades dela med dig av ditt mod. Flera gånger då jag senare i livet känt mig osäker eller rädd har jag återvänt till detta samtal med dig.
Kära Ingrid! Jag tror du har funnits med mig så länge jag kan minnas. Och jag tror du själv skulle sagt att du inte var så lätt att ta död på. Du levde nästan 99 år.
Jag tog emot beskedet om att du inte längre fanns med oss i Aten, på väg ut till havs med Ship to Gazas Frihetsflottilj. Men Ingrid, du fanns med. Du fanns med där ombord. Jag hörde dina kärva men uppmuntrande humoristiska ord så fort jag kände mig lite orolig över vad de maskerade, tungt beväpnade men ack så rädda ungdomarna som bordade oss skulle ta sig för. Och jag visste att om du bara varit några år yngre hade du säkert varit med oss där ombord.
Ingrid, så länge jag lever kommer du att fortsätta att finnas med mig och berika mitt och många andra medmänniskors liv. Som en högst levande förebild och inspiration. Och som en källa att hämta mod från. Tack Ingrid, tack från Rosengrenska och tack från mig och min familj!
Aldrig mer!
Detta är mitt tal vid manifestationen för tolerans, mångfald och solidaritet i Göteborg idag i samband med invigningen av moskén:
”Aldrig mer!” Så ekade de överlevandes förtvivlade rop över världen efter andra världskrigets slut. Mellan 55 och 60 miljoner människor hade dödats, 10 gånger Sveriges befolkning hade dödats, som en följd av nazismens härjningar. Aldrig mer nazism, aldrig mer rasism, aldrig mer främlingsfientlighet! Världen hade fått nog av deras människofientliga hat och våld.
Min familj var bara en i en ändlös mängd drabbade. Min mamma hade flytt med sina föräldrar och farföräldrar från Berlin. Min pappa hade kommit som artonåring till Sverige. Hans föräldrar och lillasyster vägrades inresa. Pappa och hans kusin som var 9 år gammal, var de enda som överlevde. Hela pappas släkt utplånades i koncentrationslägren.
Aldrig mer nazism, rasism och främlingsfientlighet! Men vad händer idag, 65 år senare? Främlingsfientligheten växer igen. Idag demonstrerar nazister på Göteborgs gator. Idag sitter främlingsfientliga partier i riksdagar och parlament runt om i Europa. Idag lyfter etablerade partier, regeringar och statschefer ängsligt fingret i luften och följer inställsamt med högervinden.
Samma typ av föreställningar som tog livet av mina släktingar och miljoner andra har återkommit. Idag riktas de i första hand riktat mot muslimer, romer och resande. Men också antisemitismen tycks öka idag.
Vad ska vi göra? Det finns en skillnad, en viktig skillnad, idag mot då: vi kan lära av historien. Vi har en kunskap vi kan dra lärdomar ifrån. Vi vet vad nazism och främlingsfientlighet leder till. Vi har varit med om det en gång.
Samtidigt finns det all anledning att varna för förenklade paralleller. Det finns likheter men det finns också skillnader. Man måste vara klok om man lär sig av historien.
SD har lärt av historien! De har sina rötter i den nazistiska rörelsen, den som idag — denna dag, som är FN:s världsdag för kulturell mångfald — demonstrerar för intolerans och enfald. Men SD är lite smartare. De ser vad som har förutsättningar att gå hem och paketerar sitt människofientliga och hatiska budskap i en aptitlig förpackning. De har lämnat uniformerna, de har lämnat stöveltrampet, de undviker heilande och liknande. De har blivit prydliga, slipsklädda och ibland till och med vältaliga.
Medan nationalsocialisterna kallade sig socialister för att vinna 30-talets arbetare så kallar sig Sverigedemokraterna för demokrater, något som går bättre hem idag.
Men de är ju demokratiskt valda – måste man inte acceptera dem då? Nej faktiskt inte. Demokrati är en form för beslutande, inte en garanti för kloka beslut. Nazisterna i Tyskland tog faktiskt makten i ett demokratiskt val, sedan avskaffade de demokratin. Men om de inte gjort det, om de fattat ett demokratiskt beslut att utrota Europas alla judar, hade då det beslutet varit mer acceptabelt för det? Naturligtvis inte! SD måste behandlas det främlingsfientliga parti det är oavsett om de sitter i riksdagen eller inte.
65 år efter nazismens förödande framfart tvingas vi återigen ställa oss frågan: hur ska vi kunna bekämpa nazism och rasism i vårt samhälle?
Jag tror det är viktigt att vi ser skillnaden mellan SD:s rasistiska politik, deras parti, deras ledare, deras representanter och de frustrerade människor som röstar på dem.
Dagens Sverige är ett hårt och våldsamt samhälle. Men mot det verkliga våld som de flesta idag lider under hjälper inte fler poliser. Våldet utövas av samhället och utgörs av tilltagande orättvisor och klyftor. Medan de 10 % rikaste i Sverige under de senaste 20 åren blivit över 55 % rikare har de 10 % fattigaste förlorat 1/3 av sin redan låga inkomst. Vart 8:e barn är fattigt. Det lär inte finnas något land i världen där ojämlikheten ökar så kraftigt som i Sverige. Sverige har blivit ett rått och brutalt samhälle!
I detta Sverige framställer sig Sverigedemokraterna som ett alternativ för alla som längtar tillbaka till ett tryggt folkhem. Men var lägger de ansvaret för regeringens orättvisa politik, för EU:s orättvisa politik, för företagsnedläggningar, arbetslöshet och ekonomisk kris?
Ja, inte lägger de ansvaret på regeringen, inte på EU, inte på G20-länderna, inte på riskkapitalbolagens spekulationskapitalister, inte på de 10 % rikaste i Sverige som berikat sig alltmer på Sveriges fattigas bekostnad. Inte lägger de ansvaret på de som är ansvariga eller de som har makten. Man lägger ansvaret hos de som är ännu mer maktlösa, ännu mer utsatta, ännu mer utnyttjade! De ställer pensionärernas nedskärningar inte mot storföretagens, vapenindustrins, elbolagens och bankernas mångmiljardvinster utan mot samhällets kostnader för asylsökande, människor som flytt från krig och våld, där svenska vapen och soldater i många fall medverkar, människor som lever på 61 kronor … per dag! (Det är vad dagpenningen för en vuxen asylsökande är.)
Även om SD gärna framställer sig som ett parti kritiskt mot makten så är de i själva verket fullständigt ofarliga för de makthavare som är de verkligt ansvariga för dagens hårda och brutala Sverige. De försöker splittra människor som har ett gemensamt intresse av att göra någonting åt orättvisorna. Därför kan de aldrig vara en lösning utan är i högsta grad en del av problemet!
SD:s syndabockspolitik är på många sätt klassisk och mycket lik den som nazisterna använde sig av mot bland annat judar på 30-talet, den politik som bland annat tvingade mina föräldrar att fly till Sverige.
Det finns goda skäl att protestera mot orättvisor i Sverige. Men Sverigedemokraternas väg är en hatets och splittringens väg, en syndabockstänkandets väg. Den vägen kan bara leda till ökade orättvisor. Men det finns andra vägar. Det handlar om enighet i stället för splittring. Det handlar om tolerans, mångfald och solidaritet, just det vi idag demonstrerar för.
Var det något jag lärde mig från min resa med Ship to Gaza och Frihetsflottiljen för precis ett år sedan så var det just detta. Hundratals svenska Ship to Gaza-aktivister, tillsammans med andra internationella solidaritetsorganisationer, med hundratals resenärer och hundratusentals demonstranter över hela världen, tillsammans lyckades vi! Tvärs över nationsgränser, åldersgränser, etniska gränser, religionsgränser, tvärs över alla dessa påstådda omöjliga hinder så lyckades vi få iväg båtar, en Frihetsflottilj. Vi lyckades sätta en sådan press på världens ledare att de för första gången, efter fyra års israelisk blockad, var tvungna att kräva att den skulle upphöra. Israel tvingades lätta åtminstone en liten aning på förtrycket mot Gazas befolkning.
Erfarenheterna från Ship to Gaza — och erfarenheterna från vårens uppror i Nordafrika — kan lära oss något viktigt. När vi slår oss ihop och kämpar tillsammans, tvärs över nationella och kulturella gränser, då blir vi en kraft som kan bekämpa orättvisor och förändra världen till en bättre plats att leva på.
Idag demonstrerar vi för tolerans, mångfald och solidaritet. Med oss i våra led finns också mina döda släktingar, de jag aldrig fick lära känna, de sex miljoner judar, de en miljon romer och resande, de fackföreningsledare, socialdemokrater och kommunister, de handikappade och utvecklingsstörda, alla de som dödades i koncentrationslägren.
Med oss idag finns de mer än 55 miljoner som dödades i andra världskriget och alla de som överlevde den tidens fasor.
De ropar till oss: ”den som inte lär av historien tvingas genomlida den igen”.
Aldrig mer!
