henryascher

Syntagmatorget ligger en metrostation från Akropolis. Den korta resan gjorde jag igår och det blev en dramatisk resa genom 2.400 års demokratiutveckling.

På morgonen åkte Bosse, Mehdi och jag till Akropolis för att filma. Nåja, lite turistliv fanns nog med i bakhuvudet också om jag ska vara ärlig... Akropolis är ju ett av världens underverk och det förstår man verkligen när man är där. Det ligger ju högst uppe på en hög klippa. Det måste varit otroligt tungt att transportera allt byggnadsmaterial. För att inte tala om att kunna bygga de enorma templen. De är verkligen imponerande liksom utsikten över Aten och ända ut till Pireus och havet.

Uppe på Akropolis finns bland annat Erechtion-templet som till en del bärs upp av karyatiderna, pelare i form av kvinnostatyer. De var dessa som fanns på en klassisk feministaffisch på 70-talet där en dem säger till de andra: "Kom tjejer, nu går vi..."

Det tempel som dominerar Akropolis är Parthenon. Här föddes demokratin över 400 f Kr. Den hade sina uppenbara brister. Kvinnor omfattades inte till exempel. Men trots det måste tanken på ett folkstyre ha varit revolutionerande och ny i mänsklighetens utveckling, åtminstone efter det att mat kunde produceras i överflöd så att alla inte längre behövde arbeta för att överleva.

Jag slår mig ned på en bänk framför Parthenon och blickar ut över den öppna platsen. Med folklivet på Syntagmatorget för ögonen undrar jag över hur det såg ut just här på den tiden. Satt människor på samma sätt här och diskuterade en ny världsordning? Var de unga lika energiska och vänligt entusiastiska? Kanske var det bara klädseln som skiljde sig åt? Tanken hissnar.

Vad har hänt under de 2.400 är som gått? Jag tänker bara på allt som hänt under min korta livsperiod som omfattar 2 promille av denna tid. Hur man i min ungdom diskuterade former för folkligt engagemang och deltagande i samhällsdebatten och beslut som berör oss. Hur vi talade om politiker som förtroendevalda representanter för folket, människor som är skyldiga att föra fram det som deras väljare vill. Och hur det ser ut idag där politikerna har sett till att bli ett priviligierat skattefrälse med förmåner och levnadsvillkor som skiljer sig dramatiskt från de människor de i teorin ska representera. Som jämför sig med näringslivets toppar för att motivera sina förmåner. Och som fattar vilka beslut de vill då de väl fått sitt mandat, ett mandat man skaffar inte genom att lägga fram sina ideologiska ståndpunkter (ideologierna är ju ändå döda...) utan genom att bedriva smarta reklamkampanjer. Valet har förvandlats till ett val jämförbart med val av telefonbolag eller elbolag. Och mellan valen ska medborgarna helst hålla tyst och låta politikerna bestämma.

Och om någon är kritisk, ställer krav eller protesterar, då slås man i huvudet med argumentet att besluten är fattade i demokratisk ordning, att de som protesterar inte respekterar demokratin.

Demokrati har blivit en batong att slå i huvudet på kritiker. Men när hörde vi senast en diskussion om demokratins form och innehåll? Måste vi inte ständigt föra en diskussion om hur demokrati kan hållas levande, utvecklas och fördjupas om den inte bara ska förvandlas till en meningslös floskel?

Vi går ned från Akropolis och tar tunnelbanan en station till Syntagmatorget. Innan vi ens kommer ut från stationen på torget börjar det sticka i näsan. Tårgas...

Vi går ut på Syntagmatorget. Det är lugnt. Vänliga lugna människor går omkring, pratar vänligt. Emellanåt sticker det i näsan. En ung kvinna ger mig en mask och stoppar in en tygbit indränkt med Maalox inuti den. Maalox är ett flytande läkemedel mot magkatarr som liknar Novalucol och Novaluzid. Kvinnan förklarar att den neutraliserar syran i tårgasen. Man får inte gnugga i ögonen och man ska inte skölja med vatten, då blir det mycket värre. Jag ger masken till Bosse som verkar reagera starkare än jag på tårgasen. Jag får en tygbit med lite Maalox indränkt.

Vi går upp mot kravallstaketen framför parlamentsbyggnaden. Bo vill filma. Där finns mängder av folk som sjunger och skanderar paroller. Stämningen är omväxlande uppsluppen och glad, stundtals mer kraftfullt manifesterande och med ilska riktad mot politikerna. Plötsligen rasar någon kravallstaketet mot parlamentsbyggnaden. Jag hinner tänka att vi nog bör backa tillbaka men hinner knappt tänka tanken förrän en tårgasbomb landar precis mellan Bosse och mig. Inom bråkdelen av en sekund svider det till rejält i ansikte, näsa och mun. Ögonen verkar klara sig hyfsat tack vare mina kontaktlinser. Det är rökigt och svårt att se. Det är obehagligt men det går fint att andas. Folk omkring drar sig lugnt tillbaka och jag följer med. Det är ingen panik även om det är lite trångt i trappan ned mot torget. Jag står kvar ovanför trappan och försöker se var Bosse är men jag har tappat honom. Jag försöker ringa och tala i den trådlösa mikrofonen jag har på mig för filminspelningen. Ingen kontakt. Jag försöker stanna kvar. En annan ung kvinna kommer fram med en sprayflaska och undrar om jag vill att hon ska spraya ansiktet på mig. Jag tackar ja. Solglasögonen blir vitprickiga av Maaloxblandningen. Det lindrar en del och svedan klingar av ganska fort. Överhuvudtaget är stämningen lugn, vänlig och hjälpsam bland demonstranterna. För mig är detta, vid 57 års ålder, första gången jag upplever en tårgasattack. Trots de otaliga demonstrationer jag deltagit i, trots att jag arbetat under inbördeskrig och israeliska krig. Det känns på ett sätt ganska bra att veta att man inte blir panikslagen och att det inte finns anledning till panik även om det är obehagligt.

Efter en stund ringer Bosse. Han har tagit sig betydligt längre ned på torget. Han hade det rejält jobbigt, framför allt kunde han inte se under en stund när ögon och näsa bara rann. Vi står i den nedre delen av torget och följer vad som händer i den övre delen mot parlamentet där vi nyss var. Chockgranater och tårgasbomber sköljer i vågor tillsammans med upprepade polischocker mot demonstranterna. Vi ser de sköld- och hjälmförsedda kravallpoliserna slå våldsamt med sina batonger mot demonstranterna. Nära oss försöker en person som vi uppfattar som en infiltratör att få med sig demonstranter för att angripa polisen. Han tas omedelbart åt sidan av andra demonstranter som för ut honom från demonstrationståget.

Dagen efter upprepas på TV hela tiden otäcka bilder: en demonstrant som försöker prata med poliserna möts av att en kravallpolis lugnt går fram emot honom, slår honom hårt med batongen i huvudet, vänder sig om och går lugnt därifrån medan mannen rasar ihop och blöder ordentligt från huvudet. En annan scen som upprepas visar en "demonstrant" som polisen försöker slå då en annan polis går fram, lugnar de första poliserna och går sida vid sida in med honom bakom polislinjen. Uppenbart en civilklädd polis som infiltrerat demonstranterna.

På torget finns alla möjliga slags människor från äldre med käpp till ungdomar. På sidogatorna sitter demonstranter och vilar. Hela tiden går nya grupper framåt medan andra drar sig tillbaka. Det är otroligt mycket folk överallt i hela innerstaden.

Vi går hemåt, äter lunch på vägen och vilar ut. KKE, det grekiska kommunistpartiet, ställer upp sig för en jättedemonstration mot det beslut att acceptera EU:s och IMF:s krav som parlamentet fattar med knapp majoritet under eftermiddagen. Vi förstår att demonstrationer och kravaller böljar fram och tillbaka under hela dagen och kvällen. Vanliga greker är fullständigt rasande över beslutet och polisens brutalitet.

Framåt kvällen många timmar senare kommer Bosse på att man nog bör duscha av sig tårgasrester på huden innan man lägger sig så man inte gnider runt det i sängen. Trots att det gått många timmar sedan vi utsattes för tårgasen så svider det till rejält i ansiktet då det kommer vatten på huden...

Från Parthenon till Syntagma. 2.400 år. En metrostation. Vad är demokrati? Folkstyre? Medinflytande? Deltagande? Att vanliga människor har makten att styra landets utveckling till flertalets bästa? Eller en tom floskel att hänvisa till som motiv till att makthavarna använder brutalt polisvåld för att upprätthålla sina privilegier? Det har varit en intensiv dag...