Lördag 2 juli 2011, Aten
Beslutet av det grekiska kabinettet att stoppa Frihetsflottiljen genom att förbjuda alla fartyg att lämna grekisk hamn om de kan misstänkas gå mot Gaza och att utöka den elektroniska övervakningen av östra Medelhavet har väckt berättigad vrede, både bland greker och runt om i världen. Det bryter med all sannolikhet både mot internationella lagar om principen om fri sjöfart, en princip som gällt i Grekland från 1776 fram till 1 juli 2011. Troligen bryter beslutet också mot EU-lagstiftningen. Men även om Grekland kommer att tvingas backa om sitt beslut så fungerar det för att blockera Frihetsflottiljen.
Beslutet är absurt på många plan. Dagen innan refererar en israelisk tidning ett tal av Netanyahu i Israel. Han beskrev nöjt hur Israel utvidgat radien för hur långt man kan gå för att stoppa aktiviteter mot landet. Därmed erkände han indirekt sabotagen mot båtarna. Han tackade också USA, Ban Ki-Moon, EU och Papandreou för hjälpen att stoppa Frihetsflottiljen. Israel har med hjälp av dessa länder lyckats utvidga sin ockupation och blockad till hela östra Medelhavet. Frihetsflottiljen verkar därmed ha avslöjat de ledande världsmakternas hyckleri. När det handlar om egna politiska och ekonomiska intressen rämnar snabbt de vackra orden om rätten till demokratisk utveckling, alla människor lika värde och mänskliga rättigheter. De gäller inte för Gazas barn. Lika lite som för befolkningen i Bahrain eller Saudiarabien.
Timmarna innan beslutet offentliggjordes demonstrerade vi tillsammans med passagerarna på den amerikanska båten Audicity of Hope framför amerikanska ambassaden. De krävde att få segla iväg. Samtidigt läser vi i Washington Post att Texas guvernör Rick Perry vill åtala passagerarna, däribland författarinnan Alice Walker enligt en lag som förbjuder amerikaner att stödja angrepp mot ”vänligt sinnade nationer”. Lagen hotar med upp till tre års fängelse. Perry kampanjar för att bli presidentkandidat i valet 2012.
Efter demonstrationen äter jag lunch med en av de som Texasguvernören hotar med tre års fängelse, Hedy Epstein. Hon är 87 år och överlevde Förintelsen som en av få i sin familj. Hon berättar om sitt liv under ett otroligt fint samtal som jag kommer att bära med mig länge. Hur hon som 14-åring räddades med Kindertransport till England. Hur hon först bodde hos en familj som inte gav henne mer än minimalt med mat. Hur hon efter kriget, knappt 21 år gammal, arbetade för amerikanerna i Berlin med förberedelser för Nürnbergrättegångarna. Hur hon hade i uppgift att gå igenom arkiven om nazi-läkarnas ”vetenskapliga” experiment. Hur hon bokstavligen kräktes ofta av att tvingas läsa de detaljerade beskrivningarna och se fotona. Hur hon än idag drömmer mardrömmar om detta. Hur hon flyttade till USA och under sitt fortsatta liv arbetat med diskrimineringsfrågor. Hur hon efter att ha varit ganska ointresserad av Israel reagerade starkt efter massakern i Sabra och Shatila 1982, började läsa på för att alltmer engagera sig. Och hur hon, precis som så många av alla de människor av judisk bakgrund som följer med Frihetsflottiljen menar att den enda rimliga lärdom vi kan dra av Förintelsen är att bekämpa orättvisor, förtryck och diskriminering oavsett var och vem som drabbas.
Direkt efter lunchen åker Hedy och Lotta Wiktorsson, som med kort varsel kommit ned hit för att kunna vara läkare ombord på den amerikanska båten, ut till deras båt. Den kastar loss men stoppas efter två sjömil av kustbevakningsfartyg och svartklädda beväpnade och maskerade soldater på oflaggade Zodiakbåtar. Så småningom tvingas de till en avspärrad militär hamn och kaptenen fängslas.
Ja det händer verkligen mycket. Och ändå inte. Trots att vi står i stormens öga så är det förvånansvärt stillsamt också. Det är ganska märkligt. Vi äter gott, umgås mycket och igår erbjöd Thea, en australiensisk doktorand i filosofi på Atens universitet, på en guidad historisk rundvandring i Aten. I hettan vandrade vi runt i behagligt tempo under sex timmar med många lunch- och kaffepauser… Theas avhandling handlar om stenens betydelse i historien, onekligen ett intressant ämne. På flera plan!
Samtidigt är Lotta kvar tillsammans med övriga passagerare ombord på Audicity of Hope på militärbasen.
På kvällen är vi hembjudna till Naim som var kock ombord på den svensk-grekiska lastbåten Sofia under förra årets Ship to Gaza. Han är född i Egypten men kom som liten till Grekland. Han lagade fantastiskt god mat åt oss. Kvällen var fin. Vi umgicks med varandra och med Naim, hans fru och deras två små barn.
