henryascher

Sitter på flygplanet ner till Aten där vi alla ska samlas inför avresan. Tiden inför avfärden har varit intensiv. Det är mycket praktiskt som ska förberedas och många saker som ska avslutas hemma. Särskilt som man ju faktiskt inte kan veta när vi kommer tillbaka. Kanske dröjer det inte alls länge. Kanske blir vi kvarhållna i israeliskt fängelse under lång tid.

Eller – i bästa fall – kanske kommer vi fram till Gaza och kan stanna, lasta av båtarna, träffa människor. Själv skulle jag gärna vilja få möta barn i Gaza, träffa folk som arbetar med barnsjukvård och de som arbetar med att stötta traumatiserade barn på olika sätt. Där ingår förstås alla de som arbetar med att försöka ge barn och unga en meningsfull uppväxt, de som arbetar med fritidsaktiviteter, sommarläger, teater, kultur, rap, fotboll och annat som ger mening åt barns och ungas uppväxt. Allt detta som är en så viktig del i motståndet mot instängningen och blockaden i Gaza, detta världens största fängelse.

Det var för nästan exakt ett år och en månad sedan jag satt på planet till Aten förra gången, då på väg till den första Frihetsflottiljen. Jag minns att jag läste en artikel i Aftonbladet av Per Gahrton där han påminde om en tidigare båtfärd till Gaza på 1970-talet som slutade med att israeliska agenter placerade en bomb på båten i Cypern. Flera människor dödades och skadades. Han varnade för att detta skulle kunna upprepas.

Det kändes inte så uppmuntrande att läsa just då. Jag skrev i mn dagbok att jag inte var rädd men inte heller orädd. Och att jag kanske var lite naiv. Men inte kunde väl israelerna vara så korkade. De skulle ju förlora så mycket själva på det, särskilt i förhållande till vad man kunde vinna.

Idag inser jag att jag var naiv. Länge kunde man väl förutspå Israels agerande utifrån deras realpolitiska behov och intressen. Idag gäller inte det längre. Hade dessa intressen varit styrande så hade man släppt igenom flottiljen tyst och diskret. Antagligen hade väldigt få i världen uppmärksammat Ship to Gaza. Också idag skulle Israel vinna respekt och sympati om man avstod från våld och övergrepp, släppte igenom konvojen med dess väl inspekterade last av humanitära förnödenheter och upphörde med blockaden av Gaza.

Men idag är jag mindre naiv. Och lite mer rädd…

Detta är mitt tal vid manifestationen för tolerans, mångfald och solidaritet i Göteborg idag i samband med invigningen av moskén:

”Aldrig mer!” Så ekade de överlevandes förtvivlade rop över världen efter andra världskrigets slut. Mellan 55 och 60 miljoner människor hade dödats, 10 gånger Sveriges befolkning hade dödats, som en följd av nazismens härjningar. Aldrig mer nazism, aldrig mer rasism, aldrig mer främlingsfientlighet! Världen hade fått nog av deras människofientliga hat och våld.

Min familj var bara en i en ändlös mängd drabbade. Min mamma hade flytt med sina föräldrar och farföräldrar från Berlin. Min pappa hade kommit som artonåring till Sverige. Hans föräldrar och lillasyster vägrades inresa. Pappa och hans kusin som var 9 år gammal, var de enda som överlevde. Hela pappas släkt utplånades i koncentrationslägren.

Aldrig mer nazism, rasism och främlingsfientlighet!  Men vad händer idag, 65 år senare? Främlingsfientligheten växer igen. Idag demonstrerar nazister på Göteborgs gator. Idag sitter främlingsfientliga partier i riksdagar och parlament runt om i Europa. Idag lyfter etablerade partier, regeringar och statschefer ängsligt fingret i luften och följer inställsamt med högervinden.

Samma typ av föreställningar som tog livet av mina släktingar och miljoner andra har återkommit. Idag riktas de i första hand riktat mot muslimer, romer och resande. Men också antisemitismen tycks öka idag.

Vad ska vi göra? Det finns en skillnad, en viktig skillnad, idag mot då: vi kan lära av historien. Vi har en kunskap vi kan dra lärdomar ifrån. Vi vet vad nazism och främlingsfientlighet leder till. Vi har varit med om det en gång.

Samtidigt finns det all anledning att varna för förenklade paralleller. Det finns likheter men det finns också skillnader. Man måste vara klok om man lär sig av historien.

SD har lärt av historien! De har sina rötter i den nazistiska rörelsen, den som idag — denna dag, som är FN:s världsdag för kulturell mångfald — demonstrerar för intolerans och enfald. Men SD är lite smartare. De ser vad som har förutsättningar att gå hem och paketerar sitt människofientliga och hatiska budskap i en aptitlig förpackning. De har lämnat uniformerna, de har lämnat stöveltrampet, de undviker heilande och liknande. De har blivit prydliga, slipsklädda och ibland till och med vältaliga.

Medan nationalsocialisterna kallade sig socialister för att vinna 30-talets arbetare så kallar sig Sverigedemokraterna för demokrater, något som går bättre hem idag.

Men de är ju demokratiskt valda – måste man inte acceptera dem då? Nej faktiskt inte. Demokrati är en form för beslutande, inte en garanti för kloka beslut. Nazisterna i Tyskland tog faktiskt makten i ett demokratiskt val, sedan avskaffade de demokratin. Men om de inte gjort det, om de fattat ett demokratiskt beslut att utrota Europas alla judar, hade då det beslutet varit mer acceptabelt för det? Naturligtvis inte! SD måste behandlas det främlingsfientliga parti det är oavsett om de sitter i riksdagen eller inte.

65 år efter nazismens förödande framfart tvingas vi återigen ställa oss frågan: hur ska vi kunna bekämpa nazism och rasism i vårt samhälle?

Jag tror det är viktigt att vi ser skillnaden mellan SD:s rasistiska politik, deras parti, deras ledare, deras representanter och de frustrerade människor som röstar på dem.

Dagens Sverige är ett hårt och våldsamt samhälle. Men mot det verkliga våld som de flesta idag lider under hjälper inte fler poliser. Våldet utövas av samhället och utgörs av tilltagande orättvisor och klyftor. Medan de 10 % rikaste i Sverige under de senaste 20 åren blivit över 55 % rikare har de 10 % fattigaste förlorat 1/3 av sin redan låga inkomst. Vart 8:e barn är fattigt. Det lär inte finnas något land i världen där ojämlikheten ökar så kraftigt som i Sverige. Sverige har blivit ett rått och brutalt samhälle!

I detta Sverige framställer sig Sverigedemokraterna som ett alternativ för alla som längtar tillbaka till ett tryggt folkhem. Men var lägger de ansvaret för regeringens orättvisa politik, för EU:s orättvisa politik, för företagsnedläggningar, arbetslöshet och ekonomisk kris?

Ja, inte lägger de ansvaret på regeringen, inte på EU, inte på G20-länderna, inte på riskkapitalbolagens spekulationskapitalister, inte på de 10 % rikaste i Sverige som berikat sig alltmer på Sveriges fattigas bekostnad. Inte lägger de ansvaret på de som är ansvariga eller de som har makten. Man lägger ansvaret hos de som är ännu mer maktlösa, ännu mer utsatta, ännu mer utnyttjade! De ställer pensionärernas nedskärningar inte mot storföretagens, vapenindustrins, elbolagens och bankernas mångmiljardvinster utan mot samhällets kostnader för asylsökande, människor som flytt från krig och våld, där svenska vapen och soldater i många fall medverkar, människor som lever på 61 kronor … per dag! (Det är vad dagpenningen för en vuxen asylsökande är.)

Även om SD gärna framställer sig som ett parti kritiskt mot makten så är de i själva verket fullständigt ofarliga för de makthavare som är de verkligt ansvariga för dagens hårda och brutala Sverige. De försöker splittra människor som har ett gemensamt intresse av att göra någonting åt orättvisorna. Därför kan de aldrig vara en lösning utan är i högsta grad en del av problemet!

SD:s syndabockspolitik är på många sätt klassisk och mycket lik den som nazisterna använde sig av mot bland annat judar på 30-talet, den politik som bland annat tvingade mina föräldrar att fly till Sverige.

Det finns goda skäl att protestera mot orättvisor i Sverige. Men Sverigedemokraternas väg är en hatets och splittringens väg, en syndabockstänkandets väg. Den vägen kan bara leda till ökade orättvisor. Men det finns andra vägar. Det handlar om enighet i stället för splittring. Det handlar om tolerans, mångfald och solidaritet, just det vi idag demonstrerar för.

Var det något jag lärde mig från min resa med Ship to Gaza och Frihetsflottiljen för precis ett år sedan så var det just detta. Hundratals svenska Ship to Gaza-aktivister, tillsammans med andra internationella solidaritetsorganisationer, med hundratals resenärer och hundratusentals demonstranter över hela världen, tillsammans lyckades vi! Tvärs över nationsgränser, åldersgränser, etniska gränser, religionsgränser, tvärs över alla dessa påstådda omöjliga hinder så lyckades vi få iväg båtar, en Frihetsflottilj. Vi lyckades sätta en sådan press på världens ledare att de för första gången, efter fyra års israelisk blockad, var tvungna att kräva att den skulle upphöra. Israel tvingades lätta åtminstone en liten aning på förtrycket mot Gazas befolkning.

Erfarenheterna från Ship to Gaza — och erfarenheterna från vårens uppror i Nordafrika — kan lära oss något viktigt. När vi slår oss ihop och kämpar tillsammans, tvärs över nationella och kulturella gränser, då blir vi en kraft som kan bekämpa orättvisor och förändra världen till en bättre plats att leva på.

Idag demonstrerar vi för tolerans, mångfald och solidaritet. Med oss i våra led finns också mina döda släktingar, de jag aldrig fick lära känna, de sex miljoner judar, de en miljon romer och resande, de fackföreningsledare, socialdemokrater och kommunister, de handikappade och utvecklingsstörda, alla de som dödades i koncentrationslägren.

Med oss idag finns de mer än 55 miljoner som dödades i andra världskriget och alla de som överlevde den tidens fasor.

De ropar till oss: ”den som inte lär av historien tvingas genomlida den igen”.

Aldrig mer!

Vaknar strax före 7 och inser att jag faktiskt sovit förvånansvärt bra! Det är en otroligt vacker morgon. Långt borta anar man en ö med höga berg i dimman. Vi närmar oss och går alldeles intill ön som heter Amorgos och är känd från 80-talsfilmen Deep Blue som spelades in där. Bergen stupar brant och lite ogästvänligt i vattnet. Det är verkligen vackert. Havet är djupt och alldeles blått.

TV4 sänder direkt via satellit till Nyhetsmorgon. Sedan frukost med kaffe. Dagen fortsätter med spännande samtal och mycket sol. P1-morgon sände en debatt. De ringde mig igår kväll och frågade om jag ville vara med. Det var ju lite osäkert med mobiltäckningen och de hörde inte av sig. Idag får jag SMS om att Dror var med istället. Ämnet skulle vara om inte Ship to Gaza bara är en provokation? Jag undrar vem som formulerat frågan och vilken position den personen tar? För en Gazabo måste denna fråga vara mycket märklig. Men de kanske inte räknas…

Jag minns ett tillfälle för flera år sedan då jag var inbjuden att prata i Betlehemskyrkan i Göteborg. Jag visste inte att det fanns väldigt skarpa motsättningar inom kyrkan om Israel-Palestinakonflikten. Jag berättade om livet under ockupation och effekterna av murbygget genom att förlägga muren och ockupationen till Göteborg. Efteråt bad en man om ordet.

”Om jag skulle riskera att sprängas av bomber på spårvagnen skulle jag vara glad om det fanns en mur i Göteborg”, sa han. Innan jag hann tänka ut något att säga svarade en ung kvinna.

”När du säger att du skulle vara glad över en mur, Vilken sida av muren tänker du dig att du befinner dig på då??”

Jag skämdes nästan över hennes svar. Det är ju alltid så självklart att vi alltid är på rätt sida. Alltid! Det är liksom förutsättningen, det är också så jag oftast tänker rent reflexmässigt.

Senare intervjuas jag av TV4, först direkt via satellit i en nyhetssändning., sedan i Nyhetskanalen Sändningen avbryts då båten rullar till och man tappar kontakten med satelliten. Sedan blir det en längre intervju som ska klippas och skickas med satellit. Kim och Ulf intervjuas på liknande sätt.

Kim berättar under intervjun att hon nyligen var i Chile. Hon föddes och bodde där tills hon var 9 år. Vid besöket såg hon en utställning om stödet till Chile efter kuppen och hur mycket det betydde för människor. Bl.a. fanns material från Chilekommittén. Denna erfarenhet hade stärkt hennes beslutsamhet att följa med Ship to Gaza och betydelsen av aktionen för Gazas befolkning.

Jag stod bredvid och lyssnade på intervjun med Kim och mindes den jättelika demonstrationen mot tennismatchen i Båstad mellan Sverige och Chile efter kuppen. Vi fick rapporter om hur människor som såg mathen på kaféerna i Chile jublade då de hörde talkörerna tränga igenom.

Det betydde något den gången. Och det gör det nu också.

Jag pratar med G som berättar om tidigare försök att bryta blockaden. Han berättar om tio tillfällen, jag vet inte om det finns fler. De första fyra, från 2008, lyckades komma igenom. Själv var G med på en av de förstas två båtarna som tog sig igenom och som välkomnades av tusentals Gazabor.  Efter Israels krig mot Gaza 2008-9 har man inte kommit igenom. En båt blev rammad, två har stoppats och två har tagits över och passagerarna greps, misshandlades eller deporterades. En av båtarna var libysk och en libanesisk.

Båtresan är otroligt vacker. Havet är djupblått och olika öar dyker upp i fjärran och passerar. ”Dolphins” ropar någon och så ser vi några delfiner som leker sig förbi båten en liten stund. Dagen är lugn och avslappnad och ger utrymme för samtal med några av de många spännande människor som finns ombord. Ska återkomma till det. Plötsligen hinner vi ikapp Sofia, den ”svenska” lastbåten som går betydligt långsammare. Vi saktar ned och lägger oss nära. Dror står i fören och spelar på sin saxofon. Alla står på däck och hejar, hurrar och vinkar. Så ökar vi farten och fortsätter till Rhodos.

På kvällen kommer vi fram. Rhodos är omgärdad av en gammal mur och man ser en massa kastell och slott. Vi blir körda till ett hotell. Ulf Carnesund och jag bestämmer oss för att dela ett rum. Jag tvättar och tar en fantastiskt efterlängtad dusch. Vi blir erbjudna en sightseeingtur och trots att det är frestande tackar vi nej för att äta, gå till ett internetcafé för att skicka e-post, dagbok och bilder. Det visar sig att internetcaféet är Kafé Kringlan, ett inte så exotiskt svenskt internetkafé och restaurang. De har livespelning och det går knappt att göra internetärenden oc definitivt inte att Skypa. Undrar när vi nästa gång kommer åt internet. Mailar dagbok och lite bilder.

Vaknar strax före åtta. Tar en dusch och undrar när det blir möjlighet nästa gång. Frukost med tomat, timjan, olivolja, fetaost, kokt ägg, bröd, kaffe och ett glas mjölk. D går till jobbet, dottern har redan gått till skolan för sitt prov. Tar avsked av E och åker taxi till båten i Pireus. Trafiken går långsamt på Pireus smala gator men jag är framme tio i tio.

Båten är fint smyckad med flaggor och banderoller. Den heter Sfendoni som betyder The Arrow, pilen. Ny avgångstid annonseras till kl 12 GMT. Det senare får jag förklarat betyder Greek Maybe Time.

Igår sände TV4 två olika inslag som man kan se på http://www.nyhetskanalen.se/1.1651149/2010/05/24/fornodenheter_skippas_till_gaza . Stefan Berg berättar att den progressiva israeliska tidningen Ha’aretz idag på ledarplats kräver lättnader i blockaden mot Gaza  http://www.haaretz.com/print-edition/opinion/taking-gaza-seriously-1.292075 . Det är ju verkligen et stort framsteg.

Övriga svenskar som ska med denna båt anländer: Ulf Carnesund från Broderskap, Amil Sarsour och Kim Aguayo. Ordnar medicinerna tillsammans med en palestinsk ortoped som bor i Grekland och som också ska följa med. Sedan blir det en väntan som blir allt längre. Tar en kaffe på det närliggande caféet, kollar e-posten via det trådlösa nätverket där, handal lite förnödenheter på en supermarket, äter lunch på caféet och kollar mer e-post. Vi hör att Sofia är på väg. Vår bår går betydligt snabbare så vi kan starta senare. Så lyfter vi ut allt bagage från båten till kajen för att lyfta ombord det en och en igen, detta som en säkerhetskontroll.

Vid 16.30-tiden avgår båten men bara för att åka ett par hundra meter längst ut på piren. Där tar det igen tid. Passkontroll ska göras och det visar sig att vi är för många på båten. Några greker som inte var föranmälda måste gå av. Det blir en del diskussioner om jag förstår det rätt. Passkontrollen drar ut ordentligt på tiden. Men till sist, till sist kastar vi loss klockan 20.45 lokal tid!

Resan ut från Pireus är makalöst vacker i solnedgången. Speglingarna från en nästan full måne glimrar i sjön. Stjärnorna tänds och det svalnar av. Efter en stund hittar jag Jamil. Han sitter och ler och är lycklig. Ship to Gaza är på väg. Jag ser genom honom hur viktigt detta måste vara för en palestinier.

Det är primitiva förhållanden på båten. Vi är drygt 50 personer, alltför få toaletter och alltså inga duschmöjligheter. Det finns 25 kojplatser. Vi får undan bagage så att man kan lägga ut madrasser på golvet. Själv ligger jag på en av sofforna i Antons sovsäck (tack Anton för lånet!) med mitt sidenlakan från Hanoi, öronproppar och den uppblåsbara kudden jag tack och lov köpte på Landvetter.

Sov gott och länge men fram emot morgonen en ganska orolig och drömrik sömn. Fascinerande hur det undermedvetna bearbetar allt som händer.

Går upp och duschar och undrar när jag ska duscha nästa gång. Antagligen åker vi ikväll om man hunnit lasta färdigt. Blir bjuden på en härlig frukost med grekisk sallad, fetaost och stekt ägg. Skriver dagbok och försöker se lite vad som händer i diskussionen i Sverige. Både Staffan Granér (http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/22/vart-mal-ar-att-hava-blockaden) och Edda Manga (http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/21/ship-to-gaza-ar-inget-jippo) har skrivit bra inlägg på Newsmill.

Vaknar utvilad och blir bjuden på en grekisk frukost med härligt starkt och lite sött kaffe, yogurt med honung och färska bigarråer.  B och särskilt hans fru är mycket aktiva i arbetet kring Ship to Gaza. Dottern på 16 år har en stor flagga med Che Guevara på väggen i sitt rum som i övrigt är fullt av nallebjörnar. Det är en så härlig bild av en 16-åring. Barn och vuxen på samma gång, brinnande engagemang och barnslig oskuld samtidigt.

Lägenheten är otroligt fin med en stor terrass som är som ett uterum, fylld av växter, blommor och palmer och utsikt över Atens omgivande berg.

Detta är en dag fylld av förberedelser. Jag blir hämtad i bil av N. I bilen sitter bland annat Kim från Palestinagrupperna i Stockholm. Vi hämtar en del saker på det berömda Polytechniska universitetet och passerar affärsgatan där de stora demonstrationerna ägde rum nyligen. Allt är stängt, det är helgdag. Väggar och bankernas jalusier är fullklottrade med revolutionära slagord. Utanför banken där två människor brändes inne är det fullt med blommor.

N berättar att det händer flera gånger per år att molotovcoctails kastas mot bankerna på denna lyxgata där alla stora demonstrationer äger rum. ”Det är normalt att bankerna brinner” säger han. Det som var onormalt var att folk jobbade på banken samtidigt som det var gigantiska demonstrationer eftersom alla vet att bankerna angrips. N berättar att denna bank ägs av en av de mest aktiva grekiska kapitalisterna och att han ska ha förbjudit de anställda att gå hem. De som brändes inne ska till och med ha varit inlåsta utan chans att kunna ta sig ut då det började brinna. De kvävdes av rökgaserna.

N menar att många anser att omständigheterna kring de tragiska dödsfallen var mystiska på många sätt. Många rykten sprids och ingen vet riktigt. Oavsett vad som hände blev effekterna väldigt allvarliga menar han. Protesterna och demonstrationerna tvärdog. Om jag förstod honom rätt innebar det att det till nästa demonstration ”bara” kom 40.000 personer…

Vi kommer fram till den europeiska kampanjens passagerarbåt som jag ska åka med tillsammans med Kim, Amil Sarsour från Uppsala och ca 50 andra passagerare. Båten ligger i en lyxig hamn i Pireus och är omgiven av gigantiska lyxiga yachter. Flera av dem är till salu. Alla passagerare är samlade för genomgång. Massor av TV-team är där bland annat Al Jazeera, bulgarisk TV och en dokumentärfilmare. Stefan Borg och en fotograf från Kalla Fakta TV4 ansluter senare. De ska först åka med vår båt och ansluter senare till svenska Ship to Gazas lastbåt.

Först presenterar alla sig. Här finns människor från många länder och i alla åldrar. Några har deltagit i tidigare båtar som försökt eller lyckats ta sig in i Gaza. Några har gripits av israeler och de instruerar oss. I gruppen finns före detta amerikanska diplomater, bland annat en kvinna som hoppade av i protest mot USA:s invasion av Irak. En annan amerikan överlevde den israeliska bombningen av den amerikanska flottans fartyg Liberty 1967. Jag hoppas få möjlighet att prata mer med dem alla senare.

Målet med resan är att bryta blockaden. Totalt har vi 10.000 ton förnödenheter i flottiljen. De turkiska fartygen har redan avgått liksom den irländska båten Rachel Corrie.

Kaptenen säger att båtfärden beräknas to 80 timmar. Första dygnet förväntas sjösjuka vara det största problemet. Vi kan inte duscha under resan och vi har bara hälften så många kojer som det finns passagerare så många får sova på durken.

Huvudbudskapet i förberedelserna var att förbli lugn vad som än händer. En möjlighet är att israeliska soldater bordar båtarna och tar över dem. I så fall kan vi diskutera med soldaterna, vädja till dem men inte provocera eller vara aggressiva på något sätt. Vi ska inte låta oss provoceras och inte ge dem någon förevändning att agera brutalt. Vi måste särskilt se till de palestinska vännerna ombord eftersom det finns en stor risk att de särskilt plockas ut. Vi håller ihop två och två och i grupper under resan. En annan möjlighet är att vi blir blockerade och inte kan komma in till Gazas hamn. En tredje möjlighet är att vi blir arresterade och tagna till Israel. I så fall finns det juridisk hjälp via stödorganisationer i Israel och vi kommer också att kontakta ambassaden.

Förberedelserna drar ut på tiden. En av passagerarna är en italiensk operasångare. Han har under natten skrivit en sång som är en hyllning till palestinierna och som han sjunger medan vi andra sjunger med i refrängen. Otroligt gripande. En 15 minuters paus blir till några timmar.

Dror blir igen intervjuad av den israeliska arméradion och andra israeliska media. I en sändning deltar en minister som säger att regeringen beslutat att stoppa Ship to Gaza. På en direkt fråga från Dror säger han att de inte kommer att skjuta eller sänka båtarna. Själv blir jag telefonintervjuad av ynet (http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-3893165,00.html). Imorgon direktsänder TV4 Nyhetsmorgon från svenska Ship to Gazas lastbåt.

Vi åker över till den båten tillsammans med TV4-teamet. Den ligger i själva lasthamnsdelen av Pireus. Ett intensivt arbete pågår: båten målas, repareras och lastas. Hamnarbetare ställer upp gratis på helgdagen i solidaritet med Gaza. Det hela är otroligt imponerande! Vilken apparat, vilken organisation! Jag möter en grekisk kille som jobbat intensivt med att få alla papper klara. Den grekiska byråkratin höll för några dagar sedan på att sätta käppar i hjulet och försena avresan. Han har jobbat intensivt och löst alla problem.

På kajen står tält, prefabricerade hus, avsaltningsanläggningar, sjukvårdsutrustning och mängder av eldrivna trehjulingar för handikappade. Hur kan Israel se detta som ett hot? Hur är det möjligt??

Jag får skjuts tillbaka till ”min” båt och sätter mig tillsammans med kaptenen för att gå igenom den medicinska utrustning som finns ombord. Det finns en lista som ser bra ut, särskilt tillsammans med det jag själv har med. Men det visar sig att inte mycket av det som finns på listan finns i verkligheten. Båten vi åker med har främst gått med turister på dagsturer så man har inte tyckt det vara nödvändigt med alla mediciner. Inga problem säger vår trygga kapten. Vi köper det som behövs imorgon. Helgdag? Jovisst men det ordnar vi.

Så har det redan blivit kväll. Den otroligt trevlige kaptenen som har massor av jobba att göra kör mig till närmaste metrostation en halvmil bort. Jag sitter bak på hans Kawasaki 500 kubiks motorcykel, utan hjälm förstås, och njuter av den ljumma kvällen. Metron in till centrum tar 45 minuter. Jag köper en kebab på vägen hem till D (det har blivit lite si och så med mat idag), blir bjuden på mer mat och gott vin. Somnar som en stock.

Jag blir hämtad på flygplatsen av D. Vi tar tåg och tunnelbana hem till hans lägenhet ganska centralt i Aten där jag ska bo tills vi åker. Efter lite vila och middag träffar jag Dror Feiler och Saman Abu Ali i den svenska gruppens ledning. Vi träffas ute på ett kafé i den ljumma kvällen.

Efter några dagar med mängder av praktiska problem och hotande förseningar verkar det nu som allt ordnat upp sig. Troligen blir avresan som planerad på måndag 24/5. Sammanlagt nio båtar ingår i the Freedom flotilla: fem lastbåtar och fyra passagerarbåtar med sammanlagt cirka 600 passagerare. En av båtarna har startat från Irland. Den har lite problem och det är inte säkert att den hinner ansluta till konvojen.

Vi har en trevlig kväll. Saman, som jag inte träffat förut berättar om sin bakgrund som politiskt aktiv i Irak och Iran. Han fängslades och torterades, fick 72 timmar på sig att lämna landet och tog det enda planet som det gick att få biljetter till. Han hamnade i Sverige 1979 och fick flyktingstatus inom en månad. Han berättade också om hur han först efter 25 år kunde återvända hem och träffa sina föräldrar som han inte vågat ha kontakt med under alla de åren. De visste inte ens att han levde!

Plötsligt ringer Drors mobil. Det är den israeliska arméradion som vill intervjua honom. De blir överrumplade då han börjar prata hebreiska med dem, berättar att han är född i Israel, var fallskärmssoldat 1969-72 och idag är ordförande i European Jews for a Just Peace, EJJP. Reporten ursäktar sig, säger att han måste lägga på och tala med sin chef. Efter en stund ringer han upp och det blir en lång direktsänd intervju med Dror. Han beskriver Ship to Gaza, berättar vilka varor som Israel förbjuder Gazaborna att få föra in och som finns på den hemliga lista som tidningen Ha’aretz journalist Amira Hass fått ut efter domstolsbeslut. Intervjuaren slutar med att önska lycka till!! Kanske har vi lyckats sprida lite tvivel bland åtminstone några israeliska soldater.

Somnar gott hos D efter en lång och intensiv dag.

Så är jag då på väg. Om några dagar lämnar båtarna Pireus hamn, fyllda med förnödenheter. Destinationen är Gaza. Några båtar som utgår från andra hamnar har redan lämnat.

I Aftonbladet idag skriver Palestinagruppernas ordförande Per Gahrton om en liknande aktion på 1970-talet (www.aftonbladet.se/kultur/article7162940.ab). Den båt som då skulle transportera bistånd och förnödenheter till Gaza sprängdes i luften av israeliska agenter. Gahrton menar att vi som kommer att vara ombord på Frihetsflottiljens båtar riskerar livet. Han uppmanar Carl Bildt och Sveriges regering att reagera med kraft mot Israels hot att stoppa Ship to Gaza med alla medel även militära.

Är jag rädd? Inte särskilt. Jag är nog ofta lite naiv. Jag vill inte tro på ondskan. Att göra det skulle kännas som om jag accepterade den. Att militärt angripa Frihetsflottiljen med alla hundratals människor ombord skulle dessutom vara helt vansinnigt också utifrån Israels egna behov och intressen.

Men Israel har gjort många saker som allvarligt skadat landets intressen. Under de senaste åren har det blivit allt vanligare. Tänk bara på Libanonkriget 2006 och Gazakriget.

Jag är inte rädd. Kanske är jag för dum för att vara det. Men jag är inte heller helt orädd.

Är det då klokt att följa med? Jag har ju ett val.

I Gaza bor 1 ½ miljon människor. De bor på ett område som är 5 mil långt och 1 mil brett. Öland är större. Jo det är faktiskt rätt. 1 ½ miljon människor. På en yta som är ofattbart liten. Det är världens mest tättbefolkade område. Och världens största fängelse. Gaza är fullständigt avspärrat sedan 3 år tillbaka. I norr och öster av Israel. I söder av Egypten. Västerut finns havet internationellt vatten. Men Israel kontrollerar olagligt dessa vatten och förbjuder fartyg att ta sig till Gazas hamn i strid med internationell lag.

Jag har ett val. Jag tänker på ungdomarna från Gaza som deltog i RKU:s och Proletären FF:s Palestinakonferens i Frölunda kulturhus i Göteborg för några år sedan. Bara några få av de ungdomar som skulle deltagit kom. De allra flesta hade stoppats vid gränsen ut från Gaza och tvingats återvända. De som kom igenom, jag tror de var tre eller fyra, fick tillbringa flera dagar vid gränsen till Egypten innan de till sist släpptes igenom. Vid varje flygplats de bytte plan på fick de gå igenom tidsödande, fullständiga och förnedrande kontroller av dem själva och deras bagage. Samtidigt såg de med stigande ilska och sorg hur ljushyade västerlänningar bara gick rakt igenom. Detta upprepades utan undantag vid varenda flygplats. Idag är det ännu svårare för en palestinier att ta sig ut ur Gaza…

Pojken som sitter bredvid mig på planet börjar prata. Jag trodde först han var kines. Det visar sig att han är afghan, 18 år och heter Zacharia. Han kom för 1 år sedan till Danmark där han faktiskt fått uppehållstillstånd. Han är ensam, bor i Köpenhamn och går i skolan. Vi pratar på stapplig dansk-svenska och den lilla engelska han kan. Han berättar att han är på väg till Aten för att träffa sin afghanske vän. Han vet inte om att Zacharia ska komma. Det ska bli en överraskning säger Zacharia och ser glad ut. Jag frågar om han var i Aten innan han kom till Danmark. Ja, svarar han och blir mörk i ögonen. Jo det var svårt. Tror du att du kan hjälpa din vän, frågar jag. Nej, säger han och ögonen blir ännu mörkare.

Jag har ett val. Jag kan åka vart jag vill. Safari i Afrika. Regnskogar i Brasilien. Varför inte? Det är bara att välja. Visst är det underbart med globalisering och frihet. Vi glömmer gärna, vi blundar gärna för, att denna frihet bara omfattar en mycket liten minoritet av jordens befolkning. En ugandier kan inte bara åka upp i Eiffeltornet och en colombian kan inte besöka van Gogh-museet bara för att det verkar vara spännande ställen att turista på. De flesta behöver inte bara pengar utan också visum och tillstånd som är omöjliga att få för den som inte är född i den rika delen av världen.

För Gazas befolkning är det helt omöjligt. De har inget val. Blockaden har slagit obönhörligt mot dem. Allt är blockerat. Hus är sönderbombade, jämnade med marken. Industrin är förstörd, ekonomin i spillror. Israel släpper igenom ett minimum av livsmedel och bränsle. Tillräckligt för att överleva men inte tillräckligt för att leva.

En och en halv miljon människor i Gaza har inget val. De måste överleva. De kan inte fly. Jag har ett val. Jag har fått möjligheten att åka med. Jag kan åka med Ship to Gaza eller avstå. Jag väljer att åka med. På ett mer personligt plan har kanske inte heller jag ett val, även om det är på ett fullständigt annat sätt än för människorna i Gaza. Jag tror jag får anledning att komma tillbaka till det.