Ett bråkigt samvete — Ingrid Segerstedt Wiberg 100 år
Kära Ingrid!
Jag tror du har funnits med mig så länge jag kan minnas. Nej rent kroppsligt var du nog aldrig hemma hos oss i mitt föräldrahem. Men du fanns där. Alltid. Redan som liten förstod jag att du var en viktig person.
Mina föräldrar hade kommit som judiska flyktingar undan nazisterna i Tyskland och Österrike. De kom under 30-talet, under en tid då det inte var lätt att komma in i Sverige eller att få en fristad här. Min pappas försök att få uppehållstillstånd för sin mor och far och för sin älskade lillasyster misslyckades. Hela min pappas släkt blev kvar och dödades.
Detta talade man mycket lite om hemma. Men mormor, morfar, mamma och pappa talade om dig och de talade om din far. Deras röster sänktes i vördnad och aktning. De talade om det judiska barnhemmet i Göteborg och hur viktig du var för det. De talade om modet att våga stå upp emot nazisterna och modet att göra det också när det var farligt och i trots mot undfallenheten i Tyskland och i Sverige. Det fanns några som vågade. Det fanns några som såg tanken på alla människors lika värde som så viktig, så oundgängligt förknippad med själva livet, att de var beredda att bli obekväma, ja till och med att riskera sin egen säkerhet, för att försvara dessa värden.
Du hörde till dem Ingrid.
Och du fortsatte att vara obekväm. Du utmanade de officiella sanningarna om Kina och Koreakriget. Du stred för freden och emot svenska kärnvapen. Och du var alltid beredd att ändra din ståndpunkt om den kom att stå i vägen för de grundläggande värdena. Du gjorde det i Israel-Palestinakonflikten. Och du lämnade till och med ditt parti, Folkpartiet, efter 50 års medlemskap och efter många år som riksdagsledamot, i protest mot deras stöd för ett svenskt medlemskap i NATO.
Du återkom alltid till lärdomarna från 30- och 40-talet. Vi visste redan långt före kriget vad nazisterna gjorde med judar, kommunister, socialdemokrater, fackföreningsfolk, romer och andra. Rapporterna från koncentrationslägren fanns där för dem som ville veta. Ändå blundade många. Ändå skickade Sverige tillbaka de som flydde, stängde gränserna och krävde att Tyskland skulle markera i passen vilka som var judar så att de lättare kunde avvisas.
Och när Sverige återigen flera årtionden senare stängde gränserna och skickade tillbaka de som flytt krig och våld, övergrepp och förföljelse, då påminde du oss om dessa lärdomar och ställde dig igen på barrikaderna, i främsta ledet, fullständigt orädd. Återigen hjälpte du till med att gömma människor som behövde skydd i vårt land. Du hatade fegheten, de som gömmer sig bakom att de bara ”lyder order” eller bara ”följer lagar och regelverk”, de som avsäger sig sin mänskliga förmåga att tänka och känna och förminskar sig till mekaniska uppskruvbara robotar. Etablissemanget hyllade dig i ord vid högtidliga tillfällen men var samtidigt livrädda för din frispråkighet. SÄPO tillhörde dina trognaste fans och följde nogsamt dina förehavanden.
1998 var vi några stycken som startade Rosengrenska kliniken. Med frivilliga krafter började vi ge vård till gömda flyktingar och andra papperslösa. Vi hade upptäckt att denna grupp, en av de mest utsatta grupperna i vårt välfärdsland, särbehandlades genom att vägras sjukvård. Det vi gjorde var inte olagligt. Men vi var oroliga för våra patienter och var därför väldigt försiktiga och diskreta. Vi var ganska osäkra överhuvudtaget. Vi kom på att vi kanske kunde fråga dig Ingrid om du skulle vilja bli vår hedersordförande. Du tvekade inte en sekund och det blev för oss en viktig bekräftelse. Du gav oss självförtroende.
Vi hade mycket kontakt under de kommande åren. Du tog inte din post med ro som en ära som inte förpliktigade. Du hörde ofta av dig med synpunkter. Du kom på våra seminariedagar så länge du orkade och deltog alltid livligt i diskussionerna.
För mig personligen var vår kontakt väldigt betydelsefull. Att få möta dig blev en ännu mer påtaglig och levande inspiration. Jag kommer aldrig att glömma när du ringde mig en kväll i början av 1990-talet. ”De skriver i tidningarna om nazisternas dödslistor på internet”, sa du. ”Ja”, sa jag. ”Du står med där”, sa du. ”Ja”, sa jag. Jag kände mig inte så rädd för egen del men var lite orolig med tanke på mina små barn. ”Jag står inte med där. Jag tycker jag är värd det!” sa du. Vi skrattade. Det var ditt kärva sätt att uppmuntra och ge stöd. Och du lyckades dela med dig av ditt mod. Flera gånger då jag senare i livet känt mig osäker eller rädd har jag återvänt till detta samtal med dig.
Kära Ingrid! Jag tror du har funnits med mig så länge jag kan minnas. Och jag tror du själv skulle sagt att du inte var så lätt att ta död på. Du levde nästan 99 år.
Jag tog emot beskedet om att du inte längre fanns med oss i Aten, på väg ut till havs med Ship to Gazas Frihetsflottilj. Men Ingrid, du fanns med. Du fanns med där ombord. Jag hörde dina kärva men uppmuntrande humoristiska ord så fort jag kände mig lite orolig över vad de maskerade, tungt beväpnade men ack så rädda ungdomarna som bordade oss skulle ta sig för. Och jag visste att om du bara varit några år yngre hade du säkert varit med oss där ombord.
Ingrid, så länge jag lever kommer du att fortsätta att finnas med mig och berika mitt och många andra medmänniskors liv. Som en högst levande förebild och inspiration. Och som en källa att hämta mod från. Tack Ingrid, tack från Rosengrenska och tack från mig och min familj!
