22 maj. Planet till Aten

Så är jag då på väg. Om några dagar lämnar båtarna Pireus hamn, fyllda med förnödenheter. Destinationen är Gaza. Några båtar som utgår från andra hamnar har redan lämnat.

I Aftonbladet idag skriver Palestinagruppernas ordförande Per Gahrton om en liknande aktion på 1970-talet (www.aftonbladet.se/kultur/article7162940.ab). Den båt som då skulle transportera bistånd och förnödenheter till Gaza sprängdes i luften av israeliska agenter. Gahrton menar att vi som kommer att vara ombord på Frihetsflottiljens båtar riskerar livet. Han uppmanar Carl Bildt och Sveriges regering att reagera med kraft mot Israels hot att stoppa Ship to Gaza med alla medel även militära.

Är jag rädd? Inte särskilt. Jag är nog ofta lite naiv. Jag vill inte tro på ondskan. Att göra det skulle kännas som om jag accepterade den. Att militärt angripa Frihetsflottiljen med alla hundratals människor ombord skulle dessutom vara helt vansinnigt också utifrån Israels egna behov och intressen.

Men Israel har gjort många saker som allvarligt skadat landets intressen. Under de senaste åren har det blivit allt vanligare. Tänk bara på Libanonkriget 2006 och Gazakriget.

Jag är inte rädd. Kanske är jag för dum för att vara det. Men jag är inte heller helt orädd.

Är det då klokt att följa med? Jag har ju ett val.

I Gaza bor 1 ½ miljon människor. De bor på ett område som är 5 mil långt och 1 mil brett. Öland är större. Jo det är faktiskt rätt. 1 ½ miljon människor. På en yta som är ofattbart liten. Det är världens mest tättbefolkade område. Och världens största fängelse. Gaza är fullständigt avspärrat sedan 3 år tillbaka. I norr och öster av Israel. I söder av Egypten. Västerut finns havet internationellt vatten. Men Israel kontrollerar olagligt dessa vatten och förbjuder fartyg att ta sig till Gazas hamn i strid med internationell lag.

Jag har ett val. Jag tänker på ungdomarna från Gaza som deltog i RKU:s och Proletären FF:s Palestinakonferens i Frölunda kulturhus i Göteborg för några år sedan. Bara några få av de ungdomar som skulle deltagit kom. De allra flesta hade stoppats vid gränsen ut från Gaza och tvingats återvända. De som kom igenom, jag tror de var tre eller fyra, fick tillbringa flera dagar vid gränsen till Egypten innan de till sist släpptes igenom. Vid varje flygplats de bytte plan på fick de gå igenom tidsödande, fullständiga och förnedrande kontroller av dem själva och deras bagage. Samtidigt såg de med stigande ilska och sorg hur ljushyade västerlänningar bara gick rakt igenom. Detta upprepades utan undantag vid varenda flygplats. Idag är det ännu svårare för en palestinier att ta sig ut ur Gaza…

Pojken som sitter bredvid mig på planet börjar prata. Jag trodde först han var kines. Det visar sig att han är afghan, 18 år och heter Zacharia. Han kom för 1 år sedan till Danmark där han faktiskt fått uppehållstillstånd. Han är ensam, bor i Köpenhamn och går i skolan. Vi pratar på stapplig dansk-svenska och den lilla engelska han kan. Han berättar att han är på väg till Aten för att träffa sin afghanske vän. Han vet inte om att Zacharia ska komma. Det ska bli en överraskning säger Zacharia och ser glad ut. Jag frågar om han var i Aten innan han kom till Danmark. Ja, svarar han och blir mörk i ögonen. Jo det var svårt. Tror du att du kan hjälpa din vän, frågar jag. Nej, säger han och ögonen blir ännu mörkare.

Jag har ett val. Jag kan åka vart jag vill. Safari i Afrika. Regnskogar i Brasilien. Varför inte? Det är bara att välja. Visst är det underbart med globalisering och frihet. Vi glömmer gärna, vi blundar gärna för, att denna frihet bara omfattar en mycket liten minoritet av jordens befolkning. En ugandier kan inte bara åka upp i Eiffeltornet och en colombian kan inte besöka van Gogh-museet bara för att det verkar vara spännande ställen att turista på. De flesta behöver inte bara pengar utan också visum och tillstånd som är omöjliga att få för den som inte är född i den rika delen av världen.

För Gazas befolkning är det helt omöjligt. De har inget val. Blockaden har slagit obönhörligt mot dem. Allt är blockerat. Hus är sönderbombade, jämnade med marken. Industrin är förstörd, ekonomin i spillror. Israel släpper igenom ett minimum av livsmedel och bränsle. Tillräckligt för att överleva men inte tillräckligt för att leva.

En och en halv miljon människor i Gaza har inget val. De måste överleva. De kan inte fly. Jag har ett val. Jag har fått möjligheten att åka med. Jag kan åka med Ship to Gaza eller avstå. Jag väljer att åka med. På ett mer personligt plan har kanske inte heller jag ett val, även om det är på ett fullständigt annat sätt än för människorna i Gaza. Jag tror jag får anledning att komma tillbaka till det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0