henryascher

Syntagmatorget ligger en metrostation från Akropolis. Den korta resan gjorde jag igår och det blev en dramatisk resa genom 2.400 års demokratiutveckling.

På morgonen åkte Bosse, Mehdi och jag till Akropolis för att filma. Nåja, lite turistliv fanns nog med i bakhuvudet också om jag ska vara ärlig... Akropolis är ju ett av världens underverk och det förstår man verkligen när man är där. Det ligger ju högst uppe på en hög klippa. Det måste varit otroligt tungt att transportera allt byggnadsmaterial. För att inte tala om att kunna bygga de enorma templen. De är verkligen imponerande liksom utsikten över Aten och ända ut till Pireus och havet.

Uppe på Akropolis finns bland annat Erechtion-templet som till en del bärs upp av karyatiderna, pelare i form av kvinnostatyer. De var dessa som fanns på en klassisk feministaffisch på 70-talet där en dem säger till de andra: "Kom tjejer, nu går vi..."

Det tempel som dominerar Akropolis är Parthenon. Här föddes demokratin över 400 f Kr. Den hade sina uppenbara brister. Kvinnor omfattades inte till exempel. Men trots det måste tanken på ett folkstyre ha varit revolutionerande och ny i mänsklighetens utveckling, åtminstone efter det att mat kunde produceras i överflöd så att alla inte längre behövde arbeta för att överleva.

Jag slår mig ned på en bänk framför Parthenon och blickar ut över den öppna platsen. Med folklivet på Syntagmatorget för ögonen undrar jag över hur det såg ut just här på den tiden. Satt människor på samma sätt här och diskuterade en ny världsordning? Var de unga lika energiska och vänligt entusiastiska? Kanske var det bara klädseln som skiljde sig åt? Tanken hissnar.

Vad har hänt under de 2.400 är som gått? Jag tänker bara på allt som hänt under min korta livsperiod som omfattar 2 promille av denna tid. Hur man i min ungdom diskuterade former för folkligt engagemang och deltagande i samhällsdebatten och beslut som berör oss. Hur vi talade om politiker som förtroendevalda representanter för folket, människor som är skyldiga att föra fram det som deras väljare vill. Och hur det ser ut idag där politikerna har sett till att bli ett priviligierat skattefrälse med förmåner och levnadsvillkor som skiljer sig dramatiskt från de människor de i teorin ska representera. Som jämför sig med näringslivets toppar för att motivera sina förmåner. Och som fattar vilka beslut de vill då de väl fått sitt mandat, ett mandat man skaffar inte genom att lägga fram sina ideologiska ståndpunkter (ideologierna är ju ändå döda...) utan genom att bedriva smarta reklamkampanjer. Valet har förvandlats till ett val jämförbart med val av telefonbolag eller elbolag. Och mellan valen ska medborgarna helst hålla tyst och låta politikerna bestämma.

Och om någon är kritisk, ställer krav eller protesterar, då slås man i huvudet med argumentet att besluten är fattade i demokratisk ordning, att de som protesterar inte respekterar demokratin.

Demokrati har blivit en batong att slå i huvudet på kritiker. Men när hörde vi senast en diskussion om demokratins form och innehåll? Måste vi inte ständigt föra en diskussion om hur demokrati kan hållas levande, utvecklas och fördjupas om den inte bara ska förvandlas till en meningslös floskel?

Vi går ned från Akropolis och tar tunnelbanan en station till Syntagmatorget. Innan vi ens kommer ut från stationen på torget börjar det sticka i näsan. Tårgas...

Vi går ut på Syntagmatorget. Det är lugnt. Vänliga lugna människor går omkring, pratar vänligt. Emellanåt sticker det i näsan. En ung kvinna ger mig en mask och stoppar in en tygbit indränkt med Maalox inuti den. Maalox är ett flytande läkemedel mot magkatarr som liknar Novalucol och Novaluzid. Kvinnan förklarar att den neutraliserar syran i tårgasen. Man får inte gnugga i ögonen och man ska inte skölja med vatten, då blir det mycket värre. Jag ger masken till Bosse som verkar reagera starkare än jag på tårgasen. Jag får en tygbit med lite Maalox indränkt.

Vi går upp mot kravallstaketen framför parlamentsbyggnaden. Bo vill filma. Där finns mängder av folk som sjunger och skanderar paroller. Stämningen är omväxlande uppsluppen och glad, stundtals mer kraftfullt manifesterande och med ilska riktad mot politikerna. Plötsligen rasar någon kravallstaketet mot parlamentsbyggnaden. Jag hinner tänka att vi nog bör backa tillbaka men hinner knappt tänka tanken förrän en tårgasbomb landar precis mellan Bosse och mig. Inom bråkdelen av en sekund svider det till rejält i ansikte, näsa och mun. Ögonen verkar klara sig hyfsat tack vare mina kontaktlinser. Det är rökigt och svårt att se. Det är obehagligt men det går fint att andas. Folk omkring drar sig lugnt tillbaka och jag följer med. Det är ingen panik även om det är lite trångt i trappan ned mot torget. Jag står kvar ovanför trappan och försöker se var Bosse är men jag har tappat honom. Jag försöker ringa och tala i den trådlösa mikrofonen jag har på mig för filminspelningen. Ingen kontakt. Jag försöker stanna kvar. En annan ung kvinna kommer fram med en sprayflaska och undrar om jag vill att hon ska spraya ansiktet på mig. Jag tackar ja. Solglasögonen blir vitprickiga av Maaloxblandningen. Det lindrar en del och svedan klingar av ganska fort. Överhuvudtaget är stämningen lugn, vänlig och hjälpsam bland demonstranterna. För mig är detta, vid 57 års ålder, första gången jag upplever en tårgasattack. Trots de otaliga demonstrationer jag deltagit i, trots att jag arbetat under inbördeskrig och israeliska krig. Det känns på ett sätt ganska bra att veta att man inte blir panikslagen och att det inte finns anledning till panik även om det är obehagligt.

Efter en stund ringer Bosse. Han har tagit sig betydligt längre ned på torget. Han hade det rejält jobbigt, framför allt kunde han inte se under en stund när ögon och näsa bara rann. Vi står i den nedre delen av torget och följer vad som händer i den övre delen mot parlamentet där vi nyss var. Chockgranater och tårgasbomber sköljer i vågor tillsammans med upprepade polischocker mot demonstranterna. Vi ser de sköld- och hjälmförsedda kravallpoliserna slå våldsamt med sina batonger mot demonstranterna. Nära oss försöker en person som vi uppfattar som en infiltratör att få med sig demonstranter för att angripa polisen. Han tas omedelbart åt sidan av andra demonstranter som för ut honom från demonstrationståget.

Dagen efter upprepas på TV hela tiden otäcka bilder: en demonstrant som försöker prata med poliserna möts av att en kravallpolis lugnt går fram emot honom, slår honom hårt med batongen i huvudet, vänder sig om och går lugnt därifrån medan mannen rasar ihop och blöder ordentligt från huvudet. En annan scen som upprepas visar en "demonstrant" som polisen försöker slå då en annan polis går fram, lugnar de första poliserna och går sida vid sida in med honom bakom polislinjen. Uppenbart en civilklädd polis som infiltrerat demonstranterna.

På torget finns alla möjliga slags människor från äldre med käpp till ungdomar. På sidogatorna sitter demonstranter och vilar. Hela tiden går nya grupper framåt medan andra drar sig tillbaka. Det är otroligt mycket folk överallt i hela innerstaden.

Vi går hemåt, äter lunch på vägen och vilar ut. KKE, det grekiska kommunistpartiet, ställer upp sig för en jättedemonstration mot det beslut att acceptera EU:s och IMF:s krav som parlamentet fattar med knapp majoritet under eftermiddagen. Vi förstår att demonstrationer och kravaller böljar fram och tillbaka under hela dagen och kvällen. Vanliga greker är fullständigt rasande över beslutet och polisens brutalitet.

Framåt kvällen många timmar senare kommer Bosse på att man nog bör duscha av sig tårgasrester på huden innan man lägger sig så man inte gnider runt det i sängen. Trots att det gått många timmar sedan vi utsattes för tårgasen så svider det till rejält i ansiktet då det kommer vatten på huden...

Från Parthenon till Syntagma. 2.400 år. En metrostation. Vad är demokrati? Folkstyre? Medinflytande? Deltagande? Att vanliga människor har makten att styra landets utveckling till flertalets bästa? Eller en tom floskel att hänvisa till som motiv till att makthavarna använder brutalt polisvåld för att upprätthålla sina privilegier? Det har varit en intensiv dag...

Man häpnar verkligen över allt som händer här i Aten. Å ena sidan hela den grekiska kampen, de folkligt förankrade protesterna mot det genomkorrumperade politiska systemet med besuttna makthavare som skor sig på befolkningens bekostnad och den rörelse, inte minst synlig på Syntagmatorget, kring nödvändigheten av en förändring, ett nytt ekonomiskt system, en ny demokrati som lever upp till begreppets betydelse: folkstyre. Och dessa protester som inte bara hotar de grekiska makthavarna utan också de europeiska som har byggt sin EU-koloss uppifrån utan förankring underifrån. Man tycks helt enkelt ha "glömt" demokratin, den folkliga förankringen... Men där, på torget och i Pireus hamn bland Erik Helgesons kamrater, där skapas den verkliga demokratin. Där anar man det nya Europas framtid, betydligt mer hoppfull än de genomkorrupta sexförbrytarnas och mutkolvarnas maktfullkomliga välde som idag kallas för "demokrati".

Idag och imorgon är det generalstrejk. Jag har inte hunnit uppleva så mycket av demonstrationerna men tårgasröken lär ligga tjock över Syntagmatorget. Imorgon lär det bli än större protester.

Å andra sidan pågår Frihetsflottiljens strid mot Israels blockad av Gaza för fullt trots att vi inte lämnat hamnen med våra båtar. Vi har varit framgångsrika och vunnit viktiga segrar redan: Byggmaterialet som Israel för första gången släpper igenom, mediciner tillåts passera från Västbanken och för första gången släpper Israel igenom politiker för att besöka Gaza. Tyskland utrikesminister får komma in efter att många andra stoppats.

Samtidigt är det fullständigt häpnadsväckande att iaktta den israeliska regeringens alltmer desperata panikagerande inför Frihetsflottiljens avfärd. På alla upptänkliga sätt försöker de stoppa oss! Och ju mer de försöker, desto värre skjuter de sig i foten. Nethanyahu hotar varje journalist som följer med flottiljen med långvariga fängelsestraff och 10 års bannlysning från Israel. Och framstår genast som helt i klass med Khaddaffi, Mubarak och Assad. Reaktionen: Flera amerikanska media har anmält att de vill följa med, bl.a. New York Times, CNN och förstås Democracy Now. Till och med Fox vill följa med ombord!

Vidare hotar den israeliska regeringen med våld, anklagar oss för att ha kemiska vapen ombord, att vilja döda israeliska soldater och så vidare. Den israeliska tidningen Haaretz avslöjar att Israel producerat falska videor för att smutskasta flottiljen, t.ex. en där en "amerikan" påstår att han som homosexuell inte får delta. Personen som intervjuas visar sig dock vara israel... Vidare är nyheten om att Röda korset inte situationen i Gaza bra författad av IDF, israeliska militären... Röda korsets egen rapport säger något helt annat!

Igår kväll upptäckte så våra dykare att propelleraxeln till vår grekiska-norsk-svenska passagerarbåt Juliano sågats av och förstörts! Detta är ju en sabotageaktion som om den utförts av israeliska agenter på främmande lands territorium måste betraktas som en terrorhandling och ett krigsbrott.

Detta är inte förvånande. Den israeliska regeringen har upprepade gånger sagt att man ska stoppa oss från att avsegla. De kommer att försöka med sabotage. att, tillsammans med USA och kanske andra stater, fortsätta sätta press på Grekland att hindra oss med överdrivna inspektioner eller andra metoder. Kanske kommer de att försöka plantera saker ombord de kan använda emot oss. Och de har hotat med att attackera oss direkt om vi lämnar hamn.

Ibland har jag svårt att tro på det jag nu ser framför mig. En hel stats regering, en av världens militärt mäktigaste stater, agerar med all den politiska kraft den kan mobilisera. Den beter sig som om den utsätts för ett dödligt hot, ett hot mot sin existens. Men regeringen tycks fullständigt vilsen, förvirrad och för varje åtgärd den vidtar bygger den in sig själv bakom allt högre murar. För vad är det den kämpar mot? En liten ynklig gräsrotsrörelse som uttalat upprepar att den kommer utan vapen med fredliga icke-våldsavsikter för att leverera byggmaterial, kulturhus, fotbollar, brev och teckningar från barn och sjukvårdsmaterial till ett utsatt folk.

Vad är hotet? Vari ligger faran? Vem har skäl att uppleva detta som provocerande?

Det tycks som om det största hotet för Israel är just exakt precis detta. Att vi vägrar använda våld. Att vi som valspråk har "Stay Human". Att vi utgår ifrån mänskliga rättigheter, de rättigheter som i stor utsträckning växte fram ur erfarenheterna av Förintelsen. Det är därför man lägger så mycket möda på att försöka finna bevis på att vi ändå kommer att använda våld. För om vi gör det, då vet IDF precis vad de ska göra. Då har de inga problem att slå till och vinna.

Men vårt icke-våldsmotstånd tycks för den israeliska regeringen vara livsfarligt. De kan inte hantera det. De vet inte hur de ska göra. Vi vet det. Vi vet att i det ögonblick vi skulle använda våldsmetoder har vi förlorat allt. Det är därför vår flottilj är, med Henning Mankells ord, en fredsförklaring och inte en krigsförklaring. Det är därför vi i den deklaration varje passagerare måste underteckna förbinder oss att följa icke-våldsprinciperna. Och det är därför den israeliska regeringen måste förfalska "bevisen" för att vi i själva verket har en dubbel agenda...

Gårdagens presskonferens var en mäktig tillställning med många av flottiljens deltagare bidrog med fantastiska tal (se http://www.youtube.com/user/GazaHumbleOne - p/u). Bland andra talade Alice Walker och jämförde kampen mot blockaden av Gaza med medborgarrättsrörelsen i USA. Robert Lovelace, ledare för Kanadas ursprungsbefolkningar, talade om kolonialismens betydelse och Henning Mankell jämförde med antiapartheidkampen.

I samband med presskonferensen återsåg jag flera av de viktiga vänner för liver jag fick under förra årets Ship to Gaza: Khaled, palestinier från USA, doktor Khaled, min palestinske kollega som lever i Aten och Theodoros, vår fantastiske kapten. Det var verkligen en stark upplevelse att möta dem igen!

På kvällen talade bland andra Dror Feiler på Syntagmatorget om Ship to Gaza. Vi fick mycket starkt stöd.

Ännu vet vi inte när vi åker. Men en sak är säker. Vi är en dag närmare avresan. Och en dag närmare Gazablockadens slutliga upphörande...

Det är mycket som händer. Och inte. Avresan framflyttas. Det är mycket praktiska saker som tar tid. Men det är också uppenbart att Israel och USA sätter en mycket hård press på Grekland att inte släppa iväg oss. Vi utsätts för starka påtryckningar. USA hotar med att ställa de amerikanska deltagarna inför rätta. Israel hotar journalister som följer med Ship to Gaza med långa fängelsestraff och 10 års inreseförbud. Samtidigt tänker de ha med en inbäddad reporter från NRK... Undrar just om svenska media drar de närmast oundvikliga parallellerna med Kaddafis och Assads försök till censur och att stoppa nyhetsspridning. "Mellanösterns enda demokrati"? Vad är de rädda för? Vad vill de dölja? Om de nu var så oskyldiga som de hävdar, t.ex. vid bordningen av Mavi Marmara, varför släpper man då inte allt beslagtaget bildmaterial? Det skulle ju bara kunna bidra till att bevisa deras oskuld.

Igår anlände Pnina Feiler, Drors snart 88-åriga mamma, från Israel. Hon ska resa med! Hon är en helt otrolig kvinna som kämpat för en bättre värld i hela sitt liv. Varje vecka åker hon med Physicians for Human Rights till Västbanken för att som sjuksköterska hjälpa till med sjukvård. Förra året demonstrerade hon utanför fängelset i Ber Sheba när vi var fängslade där.

Igår kväll åkte Bosse och jag med henne och Dror till Syntagmatorget. Det var en upplevelse att vara med henne där. Det var fullt av människor och aktiviteter. Mest satt massor av människor och lyssnade på olika talare som talade kort, kanske fem minuter var. Många unga kvinnor talade. Massor av människor satt på torget, lyssnade intensivt, applåderade. Här diskuterar man bland annat nödvändigheten av en ny ekonomisk världsordning. I bakgrunden ser man den upplysta parlamentsbyggnaden. Här i Grekland är demokratins vagga. Kanske föds nu en ny demokrati, utan marknadsekonomins politiska och ekonomiska begränsningar. Pnina var tagen och gladdes åt att de unga är de som dominerar på torget.

Vi jobbar också med sjukvårdsförberedelserna, sorterar medicin och utrustning mellan de två båtar vi har ansvar för. Jag kommer nog att ha hjälp av Anna Nordfjell från Barnmorskeförbundet som sjuksköterska. Det känns tryggt att ha med en! Vi tror också att Bosse kommer med.

Det är lite förvånande att inse att konfrontationen med Israel på något sätt sker redan innan vi ens lämnat hamnen men det är lite så det känns. Och det säger ju ganska mycket om vilket hot vår aktion utgör. Detta är ju ganska fantastiskt egentligen! Allt väpnat motstånd har inte haft en chans mot Israels militära överlägsenhet. Det har i stort sett varit omöjligt att förmå olika stater att utöva politiska påtryckningar mot Israel för att förmå dem att följa FN-resolutioner och internationell rätt. Men ett folkligt gräsrotsmotstånd som Ship to Gaza blir ett mycket allvarligt hot mot Israel. Åtminstone är det tydligt att Israel uppfattar det så! Jag funderade över om detta inte är helt unikt, att en global folklig gräsrotsrörelse agerar mot och förmår bli en politisk kraft för en förändring, inte i det egna landet, utan i ett annat land. När jag diskuterar det påpekar Henning Mankell att det hänt en gång förut: antiapartheidrörelsen mot Sydafrika. Den förändrade världen. Utan blodbad, utan inbördeskrig.

Och han berättade om en upplevelse jag delar med honom och många andra tror jag. Vi var på den tiden övertygade om att apartheidregimen skulle falla en dag. Men vi trodde det skulle dröja länga. Kanske skulle vi inte själva få uppleva det men en dag skulle det ske.

Men plötsligt hände det. Och då gick det plötsligen väldigt fort

Kan man hoppas på att Frihetsflottiljen kan vara en del av en sådan förändring?

Hur som helst är det otroligt att få vara en liten liten del av det historiska skeende som nu pågår...

Dagen är fylld av fredlig icke-våldsträning under ledning av Stellan, Claus och Martin. Den består av avslappning, diskussioner och rollspel. Vi börjar med lättare övningar för att värma upp och presentera oss för varandra. Sedan blir det svårare övningar där vi tränar att hantera mer tillspetsade situationer. Grunden utgörs av de åtta punkter Frihetsflottiljens 22 organisationer enats om som red lines man inte får överträda. Dessa regler är fastslagna och kan inte diskuteras. Den som inte godtar dem kan inte följa med.

Strategic principles

1. No physical contacts with soldiers.

2. No jumoing in water.

3. No throwing objects at soldiers.

4. No starting fires.

5. No use of fire extinguishers.

6. No use or display of objects that could be misconstrued as weapons.

7. Respect your roles, hold your ground.

8. Stop active protection when all ships have effectively been commandeered.

Icke-våldsträningen blir en väldigt bra förberedelse, mentalt men också kroppsligt. Att fysiskt göra övningar, att träna på att inte bli provocerad, att behålla kontrollen, allt det är väldigt nyttigt. Dagen blir också ett bra tillfälle att lära känna varandra i den svenska gruppen och att kunna känna tillit, förtroende och trygghet med varandra. Det är viktigt i en situation när vi alla är beroende av varandra för att kunna hantera en komplicerad och möjligen riskfylld situation.

Vi håller på från klockan 10 på morgonen till nio på kvällen. Det är intensivt och kräver verkligen uppmärksamhet, koncentration och reflexion. Kaffe- och matpauserna är välbehövliga, fylls av spännande samtal och passerar alltför fort. I slutet av dagen känns det som man är en del av en trygg familj. Bosse, Erik, Kalle, Maria-Pia, Helena, Stefan, Johannes, Faraj, Evert, Åsa, Anna, Niklas, Victoria känns som gamla fina vänner trots att jag känt några av dem väldigt länga och andra har jag lärt känna idag.

Det blir en i alla avseenden annorlunda midsommarafton. Inte minst vädret är annorlunda än den svenska midsommaren: en bit över 30 grader...

Nej det blir varken sill eller nubbe och inga små grodor heller... Natten är kolsvart och het. Och återigen somnar jag utmattad efter en intensiv dag.

Sitter på flygplanet ner till Aten där vi alla ska samlas inför avresan. Tiden inför avfärden har varit intensiv. Det är mycket praktiskt som ska förberedas och många saker som ska avslutas hemma. Särskilt som man ju faktiskt inte kan veta när vi kommer tillbaka. Kanske dröjer det inte alls länge. Kanske blir vi kvarhållna i israeliskt fängelse under lång tid.

Eller – i bästa fall – kanske kommer vi fram till Gaza och kan stanna, lasta av båtarna, träffa människor. Själv skulle jag gärna vilja få möta barn i Gaza, träffa folk som arbetar med barnsjukvård och de som arbetar med att stötta traumatiserade barn på olika sätt. Där ingår förstås alla de som arbetar med att försöka ge barn och unga en meningsfull uppväxt, de som arbetar med fritidsaktiviteter, sommarläger, teater, kultur, rap, fotboll och annat som ger mening åt barns och ungas uppväxt. Allt detta som är en så viktig del i motståndet mot instängningen och blockaden i Gaza, detta världens största fängelse.

Det var för nästan exakt ett år och en månad sedan jag satt på planet till Aten förra gången, då på väg till den första Frihetsflottiljen. Jag minns att jag läste en artikel i Aftonbladet av Per Gahrton där han påminde om en tidigare båtfärd till Gaza på 1970-talet som slutade med att israeliska agenter placerade en bomb på båten i Cypern. Flera människor dödades och skadades. Han varnade för att detta skulle kunna upprepas.

Det kändes inte så uppmuntrande att läsa just då. Jag skrev i mn dagbok att jag inte var rädd men inte heller orädd. Och att jag kanske var lite naiv. Men inte kunde väl israelerna vara så korkade. De skulle ju förlora så mycket själva på det, särskilt i förhållande till vad man kunde vinna.

Idag inser jag att jag var naiv. Länge kunde man väl förutspå Israels agerande utifrån deras realpolitiska behov och intressen. Idag gäller inte det längre. Hade dessa intressen varit styrande så hade man släppt igenom flottiljen tyst och diskret. Antagligen hade väldigt få i världen uppmärksammat Ship to Gaza. Också idag skulle Israel vinna respekt och sympati om man avstod från våld och övergrepp, släppte igenom konvojen med dess väl inspekterade last av humanitära förnödenheter och upphörde med blockaden av Gaza.

Men idag är jag mindre naiv. Och lite mer rädd…