Torsdag 23 juni, på planet till Aten
Sitter på flygplanet ner till Aten där vi alla ska samlas inför avresan. Tiden inför avfärden har varit intensiv. Det är mycket praktiskt som ska förberedas och många saker som ska avslutas hemma. Särskilt som man ju faktiskt inte kan veta när vi kommer tillbaka. Kanske dröjer det inte alls länge. Kanske blir vi kvarhållna i israeliskt fängelse under lång tid.
Eller – i bästa fall – kanske kommer vi fram till Gaza och kan stanna, lasta av båtarna, träffa människor. Själv skulle jag gärna vilja få möta barn i Gaza, träffa folk som arbetar med barnsjukvård och de som arbetar med att stötta traumatiserade barn på olika sätt. Där ingår förstås alla de som arbetar med att försöka ge barn och unga en meningsfull uppväxt, de som arbetar med fritidsaktiviteter, sommarläger, teater, kultur, rap, fotboll och annat som ger mening åt barns och ungas uppväxt. Allt detta som är en så viktig del i motståndet mot instängningen och blockaden i Gaza, detta världens största fängelse.
Det var för nästan exakt ett år och en månad sedan jag satt på planet till Aten förra gången, då på väg till den första Frihetsflottiljen. Jag minns att jag läste en artikel i Aftonbladet av Per Gahrton där han påminde om en tidigare båtfärd till Gaza på 1970-talet som slutade med att israeliska agenter placerade en bomb på båten i Cypern. Flera människor dödades och skadades. Han varnade för att detta skulle kunna upprepas.
Det kändes inte så uppmuntrande att läsa just då. Jag skrev i mn dagbok att jag inte var rädd men inte heller orädd. Och att jag kanske var lite naiv. Men inte kunde väl israelerna vara så korkade. De skulle ju förlora så mycket själva på det, särskilt i förhållande till vad man kunde vinna.
Idag inser jag att jag var naiv. Länge kunde man väl förutspå Israels agerande utifrån deras realpolitiska behov och intressen. Idag gäller inte det längre. Hade dessa intressen varit styrande så hade man släppt igenom flottiljen tyst och diskret. Antagligen hade väldigt få i världen uppmärksammat Ship to Gaza. Också idag skulle Israel vinna respekt och sympati om man avstod från våld och övergrepp, släppte igenom konvojen med dess väl inspekterade last av humanitära förnödenheter och upphörde med blockaden av Gaza.
Men idag är jag mindre naiv. Och lite mer rädd…
