henryascher

Det var en mycket märklig upplevelse. Under 2006 års första dagar reste jag till Madeira på en välbehövlig semester. Med i bagaget var Solens port av Elias Khoury (Leopard förlag). Resan gav mig lugn och ro att läsa romanen som är en av de bästa, men också en av de mer smärtsamma, jag läst. Det är en bred episk skildring av palestiniernas liv och öde under 60 år. Ramberättelsen utspelar sig på Gazasjukhuset i Beirut. Den palestinske gerillakämpen Younes ligger i koma och hålls vid liv genom att sjukskötaren Khalil berättar den ena historien efter den andra. Som en modern Tusen och en natt böljar berättelsen fram och tillbaka i tid och rum i ett myller av händelser, platser och människor. Flykt, förtryck och död blandas med berättelser om motstånd och trots men också om svek, sorg och smärta och kampens höga pris. I bakgrunden finns hela tiden berättelsen om hur Younes tvingas fly från sitt hem i Galiléen men varje år korsar gränsen mellan Libanon och Israel för att möta sin älskade i en grotta som kallas Solens port. Och varje år får hon ett nytt barn. Men kriget, flykten och förtrycket hindrar och kväver deras kärlek. Det blir allt svårare och till sist omöjligt för Khalil att korsa gränsen till sin älskade och hon klarar inte att ensam sörja för alla barn. Sjukhuset Younes vårdas i förfaller allt mer och till sist är det bara han och Khalil kvar…

 

När jag sitter där på Madeira mitt i denna fantastiska läsning tar jag en paus och slår på Tv:n. CNN förstanyhet är att Sharon fallit i koma! För ett ögonblick svindlar världen för mig. I Solens port är Sharon i högsta grad närvarande. Han återkommer i stort sett under alla de 60 år som skildras i boken som en av de viktigaste personerna bakom det palestinska folkets elände. Han finns där i bakgrunden eller som frontfigur vid snart sagt varje katastrof.

Och nu ligger Sharon i koma!

Sharons tillstånd förblev oförändrat. Det tillförde en ny dimension till min läsning av denna redan så läsvärda roman.

Jag vet inte om Ariel Sharon hade en sjukskötare som höll honom vid liv under 8 år genom att dag och natt berätta om händelser i hans liv. Men jag har väldigt svårt att tro det. Sådana berättelser borde rimligen omedelbart tagit livet av honom. Det som karaktäriserat Sharons hela liv är nämligen inte, som Sveriges utrikesminister påstår, ”stort statsmannaskap” utan stavas våld, förtryck, blod och krig. Sharon var under hela sin karriär oförmögen att sluta politiska avtal eller kompromisser. Det enda han kunde var militärt våld.

Sharons blev redan 1952 chef för den ökända Enhet 101, som hade till uppgift att utföra vedergällningsattacker på den palestinsk/arabiska sidan av stilleståndslinjerna. Under de följande två åren ansvarade han för attacker mot palestinska byar, bl a mot Qibya, med närmare 100 civila dödsoffer. Sharons brutalitet fördömdes av Israels dåvarande premiärminister, Moshe Sharett.

1982 var Sharon som försvarsminister arkitekten bakom kriget i Libanon. Han startade kriget efter 10 månader av stillestånd mellan Israel och den palestinska motståndsrörelsen. Sannolikt förde Sharon åtminstone delar av den israeliska regeringen bakom ljuset då det inte blev en begränsad invasion utan ett fullskaligt krig. Beirut belägrades och tillförseln av mat och läkemedel stoppades mitt under värsta sommarhettan samtidigt som Sharons styrkor bombarderade stadens befolkning från de kringliggande bergen. Erfarna krigsreportrar var chockade över hänsynslösheten. Jag var själv i Libanon som läkare och upplevde barbariet på alltför nära håll. Sharons Libanonkrig resulterade i 20.000 döda och över 100.000 hemlösa. Mer än 80% av offren var civila och minst 6.000 barn blev föräldralösa. Sharon bar också ansvaret för massakern i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila då han under Israels ockupation av Beirut släppte in de högerextrema falangiststyrkorna i de avväpnade lägren. Under 36 timmar fick de ostört hålla på. Ca 800 palestinska män, kvinnor och barn slaktades.

En internationell och en israelisk kommission fastställde Sharons personliga ansvar och han tvingades avgå som försvarsminister. Men han satt kvar i regeringen.

År 2000 genomförde Sharon en provokativ vandring på Tempelberget i Jerusalem vid en känslig tidpunkt. Detta utlöste den andra intifadan. Efter valet 2001 blev han Israels premiärminister. Två år senare återockuperade han Västbanken, genomförde en blodig militärattack mot flyktinglägret i Jenin och kullkastade därmed det sista som återstod av många års tålmodigt närmande i fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna.

Sharon var inte bara en katastrof för palestinierna och befolkningen i Israels grannländer. Han var det i högsta grad för Israels judiska befolkning. Han var en företrädare och inspiratör för bosättarrörelsen. Sedan Sharons tid vid makten har den fått ett allt större självförtroende och inflytande över Israels politik. Inte minst i dessa dagar byggs nya bosättningar, i strid med Genevekonventionen och internationell rätt (som Sharon i likhet med många ökända diktatorer inte ansåg gälla för hans eget land). Sharons linje var att bygga fred och säkerhet för Israels befolkning med våld och när det inte hjälper ta till ännu mer våld. På det sättet har den trygghet som Israel erbjuder sin ungdom en framtid som brutala ockupationssoldater som våldför sig mot civilbefolkningen i strid med internationell lag. Otaliga vittnesmål om detta finns samlade av soldatorganisationen Breaking the silence (http://www.breakingthesilence.org.il)

När Sharon nu är död och begravd har jag en dröm. Den ter sig måhända utopisk och orealistisk: att den politik av våld och förtryck som Sharon stod för och som i så hög grad kommit att få förödande effekter, främst för palestinier men också för Israels judiska befolkning, begravs tillsammans med honom. 

Detta är en förkortad version av en artikel i Göteborgs-Postens kulturdel 2014-01-14