Mannen som förväxlade mänskliga rättigheter med IKEA-katalogen
Året var 1980 och först kunde jag bara inte tro att det kunde vara sant. Jag var ganska nyfärdig som läkare och arbetade i ett palestinskt flyktingläger i Libanon mot mat och husrum. Inbördeskriget hade pågått i 5 år. Landet var sönderslitet och fungerade dåligt. Men det fanns gott om läkare. Deras verksamhet gick mest ut på att tjäna så mycket pengar som möjligt.
Ändå. Jag kunde omöjligt tro att historien som berättades i Libanon 1980 var annat än en skröna. Efter att ha hört den berättad flera gånger och av olika personer insåg jag att den nog ändå var sann. Eller åtminstone fullt möjlig. Historien handlade om en libanesisk ministerson som råkade ut för en bilolycka. Svårt skadad fördes han till sjukhuset. Han hade inga papper på sig och ingen kände igen honom. Eftersom man inte visste om han kunde betala så vägrade man att ta emot honom. Han kördes till nästa sjukhus där svaret blev detsamma. Sedan dog han.
Året var 1980 och jag minns min reaktion. Så skönt att man lever i ett civiliserat land, ett land där jag som läkare helt och fullständigt kan arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Där jag kan ge varje patient den vård han eller hon har behov av på samma villkor oavsett vem han eller hon är.
Minnet dyker upp när jag lyssnar på radio. Jag hör en man som talar. Han använder förunderliga ord. ”Ingångsvärde.” ”Lösa ut.” Vad pratar han om egentligen? Någon avancerad matematikövning? En affärstransaktion? Ett ord återkommer. ”Rättighetskatalog.” Gång på gång återkommer ordet.
”…rättighetskatalog…”
”…rättighetskatalog…”
”…rättighetskatalog…”
Jag tappar räkningen. Och så kommer det: ”Man kan inte ge allt åt alla!”
Det handlar om människor som är sjuka, ofta traumatiserade och livrädda. Det handlar om att de vägras vård. Nej, det gäller inte offren från Utøya. Inte offren från Estonia eller tsunamin. Men om medmänniskor som genomgått trauman som, i den mån man överhuvudtaget kan jämföra, har upplevt liknande förfärligheter. Men de saknar papper. Eller rättare sagt, de har inte rätt slags papper.
Mannen på radio vill stoppa ett förslag att ge dem vård. Han talar om att man inte kan ge människor som saknar de rätta pappren en ”rättighetskatalog”. Som man fyller på med alla slags sociala förmåner.
Rätten till bästa möjliga hälsa är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Den omfattar alla människor. Med eller utan rätt slags papper. Rätten till hälsa finns med i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, i konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, i barn-, kvinno-, och rasdiskrimineringskonventionerna, i Världshälsoorganisationens grunddokument och många andra delar av den internationella lagstiftningen.
Mänskliga rättigheter är ingen IKEA-katalog. Det handlar inte om att man kan välja och vraka ur de senaste och mest hippa modellerna. Och knappast heller om bokhyllan Billy eller blodtryckskontrollen Svenne. Det borde mannen på radio begripa. Han är faktiskt minister.
Han heter Tobias Billström och är minister i Sveriges regering, migrationsminister. Mänskliga rättigheter är inte hans bästa gren. I en berömd TV-intervju för några år sedan avfärdade Billström barnkonventionen som ”ett vägledande dokument”.
Det är märkligt för en man som alltid och i alla sammanhang framhåller vikten av att följa lagar och värna rättssystemet. Men hans omsorg tycks begränsad till att bara gälla nationella lagar och EU:s regelverk. Internationella lagar är det tydligen inte så noga med. Trots att han borde veta att Sverige är juridiskt bundet att följa de konventioner vi undertecknat.
I radion talar han på, Billström. Jodå, visst vill han ge papperslösa vård. Ofödda barn bör få rätt till vård. ”De kan ju inte rå för att föräldrarna fattat dumma beslut”, säger han. Och då får väl de gravida mammorna följa med trots de dumma besluten.
Ska en 2-åring behöva ta ansvar för föräldrarnas beslut då, undrar reportern. Det är skillnad, menar Billström. Och förresten har de rätt till vård säger han och mörkar att det bara gäller de barn vars föräldrar sökt asyl och att de ofta inte har råd till behandlingskostnaderna.
Min egen och andras forskning visar att den viktigaste hälsofaktorn för asylsökande barn är föräldrarna och deras hälsa. Vi ser det ständigt i vården. Våra möjligheter att hjälpa traumatiserade barn är begränsad så länge deras föräldrar inte kan få hjälp med sina problem.
Detta borde migrationsministern ha kunskap om. Vi hade gärna delat med oss av den kunskapen. Och annan. Det är vår skyldighet som läkare och forskare. Men Billström saknar kunskap om traumatiserade flyktingbarn. Han vill inte ha den. Han har utestängt alla vetenskapligt baserade barnorganisationer ur det nätverk av organisationer som alla migrationsministrar använt sig av sedan Leif Blombergs tid. Svenska Barnläkarföreningen, Svensk Barnpsykologisk förening och Svenska Barnpsykologföreningen. Ingen av dem vill Billström längre träffa.
Så kan Tobias Billström bedriva en politik som utgår från sina egna fördomar i stället för från forskning, kunskap och mänskliga rättigheter.
En för Sverige unik mängd organisationer och enskilda kräver idag att Sverige följer de mänskliga rättigheterna och ger vård till alla på lika villkor. Hela civilsamhället, från kyrkan via fackföreningarna till alla vårdprofessionsorganisationer, stöder i ett upprop förslagen i den statliga utredning som lagts fram. Större delen av regeringen stödjer dem också. Men den fortsatta demokratiska processen kring lagförslaget om vård för papperslösa har stoppats, inte av sjukvårdsministern som har ansvaret för frågan, utan av migrationsministern! Trots att han rimligen inte borde lägga sig i sjukvårdsfrågor.
Effekterna av utestängningen av papperslösa i svensk sjukvård är många. En är att möjligheterna att begränsa spridning av smitta och resistenta bakterier försvåras. Andra effekter är ett ökat lidande. Människor dör idag i onödan i vårt land.
Vi lever inte i Libanon. Och det är inte 1980. Vi lever i ett modernt land som borde vara civiliserat. Vi som arbetar i vården ska aldrig behöva sortera patienter innan vi bestämmer hur vi ska utreda eller behandla. Alla vi människor ska kunna känna oss trygga med att ha rätt till den vård vi behöver. Ingen ska behöva vara orolig för att vägras vård bara för att man inte har rätt slags papper på sig. Oavsett om man är på flykt från en katastrof eller son till en minister.
Ekots lördagsintervju med Tobias Billström finns här.
Själva utredningen hittar du här.
