henryascher

Vaknar utvilad och blir bjuden på en grekisk frukost med härligt starkt och lite sött kaffe, yogurt med honung och färska bigarråer.  B och särskilt hans fru är mycket aktiva i arbetet kring Ship to Gaza. Dottern på 16 år har en stor flagga med Che Guevara på väggen i sitt rum som i övrigt är fullt av nallebjörnar. Det är en så härlig bild av en 16-åring. Barn och vuxen på samma gång, brinnande engagemang och barnslig oskuld samtidigt.

Lägenheten är otroligt fin med en stor terrass som är som ett uterum, fylld av växter, blommor och palmer och utsikt över Atens omgivande berg.

Detta är en dag fylld av förberedelser. Jag blir hämtad i bil av N. I bilen sitter bland annat Kim från Palestinagrupperna i Stockholm. Vi hämtar en del saker på det berömda Polytechniska universitetet och passerar affärsgatan där de stora demonstrationerna ägde rum nyligen. Allt är stängt, det är helgdag. Väggar och bankernas jalusier är fullklottrade med revolutionära slagord. Utanför banken där två människor brändes inne är det fullt med blommor.

N berättar att det händer flera gånger per år att molotovcoctails kastas mot bankerna på denna lyxgata där alla stora demonstrationer äger rum. ”Det är normalt att bankerna brinner” säger han. Det som var onormalt var att folk jobbade på banken samtidigt som det var gigantiska demonstrationer eftersom alla vet att bankerna angrips. N berättar att denna bank ägs av en av de mest aktiva grekiska kapitalisterna och att han ska ha förbjudit de anställda att gå hem. De som brändes inne ska till och med ha varit inlåsta utan chans att kunna ta sig ut då det började brinna. De kvävdes av rökgaserna.

N menar att många anser att omständigheterna kring de tragiska dödsfallen var mystiska på många sätt. Många rykten sprids och ingen vet riktigt. Oavsett vad som hände blev effekterna väldigt allvarliga menar han. Protesterna och demonstrationerna tvärdog. Om jag förstod honom rätt innebar det att det till nästa demonstration ”bara” kom 40.000 personer…

Vi kommer fram till den europeiska kampanjens passagerarbåt som jag ska åka med tillsammans med Kim, Amil Sarsour från Uppsala och ca 50 andra passagerare. Båten ligger i en lyxig hamn i Pireus och är omgiven av gigantiska lyxiga yachter. Flera av dem är till salu. Alla passagerare är samlade för genomgång. Massor av TV-team är där bland annat Al Jazeera, bulgarisk TV och en dokumentärfilmare. Stefan Borg och en fotograf från Kalla Fakta TV4 ansluter senare. De ska först åka med vår båt och ansluter senare till svenska Ship to Gazas lastbåt.

Först presenterar alla sig. Här finns människor från många länder och i alla åldrar. Några har deltagit i tidigare båtar som försökt eller lyckats ta sig in i Gaza. Några har gripits av israeler och de instruerar oss. I gruppen finns före detta amerikanska diplomater, bland annat en kvinna som hoppade av i protest mot USA:s invasion av Irak. En annan amerikan överlevde den israeliska bombningen av den amerikanska flottans fartyg Liberty 1967. Jag hoppas få möjlighet att prata mer med dem alla senare.

Målet med resan är att bryta blockaden. Totalt har vi 10.000 ton förnödenheter i flottiljen. De turkiska fartygen har redan avgått liksom den irländska båten Rachel Corrie.

Kaptenen säger att båtfärden beräknas to 80 timmar. Första dygnet förväntas sjösjuka vara det största problemet. Vi kan inte duscha under resan och vi har bara hälften så många kojer som det finns passagerare så många får sova på durken.

Huvudbudskapet i förberedelserna var att förbli lugn vad som än händer. En möjlighet är att israeliska soldater bordar båtarna och tar över dem. I så fall kan vi diskutera med soldaterna, vädja till dem men inte provocera eller vara aggressiva på något sätt. Vi ska inte låta oss provoceras och inte ge dem någon förevändning att agera brutalt. Vi måste särskilt se till de palestinska vännerna ombord eftersom det finns en stor risk att de särskilt plockas ut. Vi håller ihop två och två och i grupper under resan. En annan möjlighet är att vi blir blockerade och inte kan komma in till Gazas hamn. En tredje möjlighet är att vi blir arresterade och tagna till Israel. I så fall finns det juridisk hjälp via stödorganisationer i Israel och vi kommer också att kontakta ambassaden.

Förberedelserna drar ut på tiden. En av passagerarna är en italiensk operasångare. Han har under natten skrivit en sång som är en hyllning till palestinierna och som han sjunger medan vi andra sjunger med i refrängen. Otroligt gripande. En 15 minuters paus blir till några timmar.

Dror blir igen intervjuad av den israeliska arméradion och andra israeliska media. I en sändning deltar en minister som säger att regeringen beslutat att stoppa Ship to Gaza. På en direkt fråga från Dror säger han att de inte kommer att skjuta eller sänka båtarna. Själv blir jag telefonintervjuad av ynet (http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-3893165,00.html). Imorgon direktsänder TV4 Nyhetsmorgon från svenska Ship to Gazas lastbåt.

Vi åker över till den båten tillsammans med TV4-teamet. Den ligger i själva lasthamnsdelen av Pireus. Ett intensivt arbete pågår: båten målas, repareras och lastas. Hamnarbetare ställer upp gratis på helgdagen i solidaritet med Gaza. Det hela är otroligt imponerande! Vilken apparat, vilken organisation! Jag möter en grekisk kille som jobbat intensivt med att få alla papper klara. Den grekiska byråkratin höll för några dagar sedan på att sätta käppar i hjulet och försena avresan. Han har jobbat intensivt och löst alla problem.

På kajen står tält, prefabricerade hus, avsaltningsanläggningar, sjukvårdsutrustning och mängder av eldrivna trehjulingar för handikappade. Hur kan Israel se detta som ett hot? Hur är det möjligt??

Jag får skjuts tillbaka till ”min” båt och sätter mig tillsammans med kaptenen för att gå igenom den medicinska utrustning som finns ombord. Det finns en lista som ser bra ut, särskilt tillsammans med det jag själv har med. Men det visar sig att inte mycket av det som finns på listan finns i verkligheten. Båten vi åker med har främst gått med turister på dagsturer så man har inte tyckt det vara nödvändigt med alla mediciner. Inga problem säger vår trygga kapten. Vi köper det som behövs imorgon. Helgdag? Jovisst men det ordnar vi.

Så har det redan blivit kväll. Den otroligt trevlige kaptenen som har massor av jobba att göra kör mig till närmaste metrostation en halvmil bort. Jag sitter bak på hans Kawasaki 500 kubiks motorcykel, utan hjälm förstås, och njuter av den ljumma kvällen. Metron in till centrum tar 45 minuter. Jag köper en kebab på vägen hem till D (det har blivit lite si och så med mat idag), blir bjuden på mer mat och gott vin. Somnar som en stock.